Att Alan McGee kallar You Cross My Path för The Charlatans bästa album sedan Tellin’ Stories borde man kanske inte fästa någon större vikt vid. Det är sånt citatmaskinen McGee häver ur sig. Oftast utan att det har särskilt mycket med verkligheten att göra. Särskilt inte för någon som likt undertecknad tycker att Charlies spelat […][...]

The Charlatans har tagit så många steg bakåt att det nästan skulle gå att tro att det stod 1992, eller åtminstone 1997, i almanackan. ”Simpatico” är en, just det, sympatisk skiva som inte är det minsta märkvärdig. The Charlatans testar egentligen inga nya vägar alls. Det blir en skön trekvart för gamla fans som inte […][...]

Det börjar så bra. Ett slagverkskomp som hämtat från War. Stötig saxofon. Försiktigt distad gitarr. Tim Burgess falsettsång om tro. Lite skön bas. Och handklapp. Handklapp! Popvärldens mest effektiva vapen. Det är försiktig mjuk popmusik. Börjar bra. Charlatans frontfigur har flyttat till USA och släpper soloskiva inspelad med Linus (som tidigare jobbat med bland andra […][...]