”Far Away Trains Passing By”.

Smaka på den titeln.

”Far Away Trains Passing By”.

Kanske är det bara jag, men de orden målar upp en oerhört poetisk bild på insidan av mina näthinnor. En bild fylld av värme, trygghet och nostalgi. Känslan av att ligga på en avsides äng en svensk sommardag innan den riktiga sommarvärmen lagt sig som ett täcke över landet. Ligga på rygg med ett grässtrå i munnen medan blommarna omkring exploderar i sommarens tidiga färgprakt. Några nyvakna bin som surrar i närheten samtidigt som ett förbipasserande flygplan ritar ett vitt streck på den blå himlen.

Och någonstans, långt borta i fjärran, hörs det svaga ljudet av ett tåg som svischar förbi.

”Far Away Trains Passing By” är också en av de albumtitlar som bäst sammanfattat hur skivan låter. För de försiktiga ljudlandskap som tysken Ulrich Schnauss målade upp med tunn pensel på sin debut lät precis så. En varm sommarängsdag ackompanjerad av suset från Statens Järnvägar.

Sedan har jag svårt att tycka illa om en skiva som innehåller låtar med namn som ”Knuddelmaus”.

På många sätt tar ”A Strangely Isolated Place” vid där ”Far Away Trains Passing By” släppte av mig. ”Gone Forever” svävar igång med försiktiga harmonier och drömsk kvinnlig sång. När trummorna sedan smyger in är det återigen till rytmen av ett tåg, men inte ett ångmaskinsfrustande low-techmonster, utan snarare en långsamt pumpande pistong fäst i ett litet modelltågslok märkt ”Märklin”.

Men även om jag också denna gång tänker mycket på väder och tåg när jag lyssnar igenom Ulrichs nya alster finns det en stor skillnad. Ljudbilden är kantigare, mer bångstyrig och, ja, ibland elakare. Rytmerna har fått mer plats. Trummorna är ibland på gränsen till sönderdistade på electronicavis.

Som om någon har släppt ut en skenande hjord kossor på min sommaräng.

Men nu är det inget Merzbow-kaos som Ulrich Schnauss har släppt lös på sin andra fullängdare. Det är fortfarande samma, vackert mjuka musik som fyller högtalarna. Fast, som sagt, med lite mer attityd. På gott och ont.

Ett album till, med samma hypnotiska stämningar, hade sannolikt kapsejsat. Något måste hända. Men ”A Strangely Isolated Place” är inte riktigt lika bra som mästerverket ”Far Away Trains Passing By”. Och det är låtarna som skiljer sig mest från föregångaren som drar ner betyget. ”On My Own” och ”A Letter from Home” är farligt nära att halka ner i samma tråkträsk som Future Sound of Londons eller Massive Attacks senaste album (nu är de långt bättre än i princip allt på dessa två album, men ändå).

Resten är däremot löjligt bra.

Visserligen var det mest en slump, men ändå så väldigt självklart att det var på ett tåg jag lyssnade riktigt ordentligt på ”A Strangely Isolated Place” första gången. I lurar, utan något mellan mina öron och musiken. Redan långt innan Chemical Brothers fantastiska video till ”Star Guitar” var jag rätt övertygad om att den svenska sommarbygden, sedd från ett förbipasserande tåg, är en av de allra bästa musikvideor man kan tänka sig. Efter en regnig tågresa med Ulrich Schnauss i lurarna är jag helt övertygad.

Långsamma, suggestiva ”Monday – Paracetamol” börjar lågmält och försiktigt, för att sedan resa sig när solens första strålar värmer marken. Men någonstans långt bort växer en vägg av mörka moln upp på himlen, moln som blir kolsvarta i ljuset från solen. Hela tiden ligger mullrandet från den avlägsna åskan i bakgrunden och hotar att när som helst piska upp en storm. Instrumental musik som målar lika tydliga stämningsbilder som Paul Hardcastles ”Rainforest”. Den kalla vinden blåser in över efterföljande ”Clear Day”, men försvinner tvärt när en rytm byggd kring en jazzigt lössläppt virvel, likt ljudet av ett tåg som rusar fram över skarvarna i rälsen, smyger igång. Utanför fönstret tar musiken sakta form.

Men bäst av de åtta spåren är ändå ”In All the Wrong Places” som tar avstamp i ett knorrande plonk-ljud innan en trummaskin lyft från ”The Model” får sällskap av synten från ”Popcorn”. Sakta, nästan omärkligt, lyfts fler och fler element in innan musiken så till sist exploderar i ett glädjesprudlande väckelsemöte med ordlös sång, burkiga trummor och lasergevärsljud tillsammans med en melodislinga spelad på en analogt keyboard. Det är faktiskt hur bra som helst.

Kanske var också det här en slump, men varje gång jag spelade ”In All the Wrong Places” under min tågresa så sprack det jämngrå molntäcket upp och solen, eller åtminstone en strimma blå himmel, log ner mot mig. Kanske var det en slump, men ibland tror jag att musik har den kraften. Jag hoppas det.

För när det avslutande titelspåret ekat ut är jag tillbaka på min äng. Jag hoppas att du också vill göra mig sällskap där. Om du är en av dem som inte kan få nog av Four Tets ”Rounds” gör du klokt i att komma hit och upptäcka Ulrich Schnauss du också.

Men till dess klarar jag mig själv också. Den här gången är det hypnotiskt vackra ”Blumenthal” som får hålla mig sällskap till nästa gång Ulrich släpper en skiva. Med ett grässtrå i munnen.

Och någonstans, långt borta i fjärran, hörs det svaga ljudet av ett tåg som svischar förbi.