Jag var i Bergen under en Norgeresa sommaren –93. Givetvis så regnade det. Det gör det ofta i Bergen. Mest hela tiden faktiskt. Jag börjar allt mer misstänka att just det myckna regnandet är en av förklaringarna till stadens, i sin tur, sprudlande musikaliska klimat. Något måste man ju roa sig med när regnet vägrar sluta ösa ner.

Att låsa in sig med sina datorer, sequencers, gitarrer eller vad man nu trakterar för instrument och skapa musik verkar vara lösningen i Bergen. Och då framförallt musik i form av funkig, puttrig electronica.

De senaste åren har det kommit fram så många electronica-artister med bland andra Røyksopp, Ralph Myerz and The Jack Herren Band och bolaget Tellé i spetsen att Bergen-soundet blivit ett mer eller mindre vedertaget begrepp. Nu är det dags att lägga Ugress till artistlistan.

Egentligen kan man tycka att det är bra nu, det räcker så. Vi vet hur det låter. Men trots att Ugress musik varken är nyskapande eller uppseendeväckande på något sätt kan jag inte låta bli att charmas av den. Åtminstone så länge den svänger så ohämmat som det till stora delar gör på ”Resound”.

Titeln antyder vad det handlar om. Kring grunder bestående av samplingar av repliker och teman från gamla filmer och TV-serier, mer eller mindre kända låtsnuttar och breakbeats knåpar herr Ugress själv, Gisle Martens Meyer, ihop groovig, småfunkig house. Ofta förstärkt med en drillande tvärflöjt och, precis som Ralph Myerz and The Jack Herren Band, smattrande percussion.

Som bäst med en studsande basgång och jazzigt retrosound i ”Spider-Man Theme”, hiphopsamplingar i ”Loungemeister”, hysterisk flöjtfunk i ”E-Pipe” och stor humor i bubblande Transformers-hyllningen ”Decepticons” som handlar om, just det, kampen mellan Decepticons och Autobots.

Dessutom är det ofta musik som passar alldeles utmärkt att leka ”gissa samplingen” till. Som i avslutande ”Atlantis Coastguard Corruption” med hotfulla stråkar som slår som vågor mot en mörk kust av vassa beats medan vinden spelar en vemodig melodi. Där kan jag svära på att det är någon förvrängd Modern Talking-låt som parats med duschscensstråkarna från ”Psycho” samtidigt som Jokern i Jack Nicholsons skepnad garvar i bakgrunden.

Allt maler inte på i samma hjulspår hela tiden, utan Meyer har gjort sitt bästa för att variera sig men även om ”Autumn Colors” förvisso är riktigt vacker loungehouse är frågan om det inte hade varit lika bra att stanna vid den.

För när man hör spår som ”Kaleido Scope” och bigbeatorgien i ”Reason to Belive”, där likheten med Apollo 440 inte ska tas som en komplimang, börjar det darra betänkligt. ”Falling” med årets plastigaste latinogitarr och beats som låter som vore de köpta på någon secondhand-försäljning behöver inte kommenteras mer än just så.

Men även om ”Resound” inte håller som album kan man inte komma ifrån att det trots allt finns en riktigt bra EP insprängd här om man kryssar lite bland blindskären. De låtarna samt några av de man kan hämta ner från Ugress-webben gör att det ändå finns all anledning att hålla öronen på Ugress även framöver.