”Finns det någon här som är kär?”

Frågan ställdes av Aja Graydon från scenen under en Kindredkonsert. Väldigt få räckte upp handen.

”Finns det någon här som vill vara kär då?”

Fortfarande ytterst få händer i luften.

Konserten stannades upp och Aja och Fatin (Dantzler, Ajas make) konfronterade publiken med frågan på riktigt. Var det verkligen ingen som ville älska någon? Till slut räckte naturligtvis nästan hela publiken upp händerna, för är det något man vill är det väl att älska och bli älskad. Lite pinsamt att erkänna det bara när man står på konsert så där. Men inte för Kindred, för dem är kärleken det centrala i livet. Deras parförhållande är vad det handlar om liksom.

Och det är inget som jag hittar på för att söka effekter eller ett tema. På skivbolagets sajt beskrivs paret: ”Bound by love, family and music (in that order)”. Och den inledande historian står att läsa på skivomslaget.

Ajas och Fatins vardagsliv med de två små barnen är avbildade i cd-häftet och på den officiella sajten så till den milda grad att jag får känslan av en obehagligt inträngande dokusåpa. Jag gillar förvisso deras budskap; att kärleken, familjen och gemenskapen tillsammans bildar en grundpelare för att skapa musik. Men jag har svårt för att kika in i människors liv på det sättet. Jag är nöjd med bara att höra dem faktiskt.

För det är bra.

Jill Scott och hennes man Lyzel Williams är goda vänner med paret Aja och Fatin och Jill drog i några trådar för att Kindred skulle få skivkontrakt. De var redan populära på klubbarna i Philadelphia, men med rätt kontakter kom de en bra bit till i karriären och ligger nu på Hidden Beach tillsammans med Scott. Kontakter förresten, i tacktexterna nämns alla som jag har kopplat samman med neo-soul och hiphop från Philadelphia. ?uestlove var på deras bröllop, bara en sån sak.

Och så till det i mitt tycke centrala: musiken. Kindred har jämförts med Ashford & Simpson, som hade megahiten ”Solid”, ni vet. Och Womack & Womack (”Teardrops”!). De jämförelserna placerar i alla fall ut Kindred på kartan. Aja och Fatin sjunger båda otroligt bra och deras röster passar – inte helt oväntat kanske – jättebra ihop.

Harmonisk, gungig, mustig och varm är adjektiv jag vill hänga på Kindreds musik. Med tillägg för den nu så typiska Philly-neo-soulen med Jill Scott, Bilal och Musiq som referenser. Lite vassare och naknare än på 70- och 80-talet. Mer socialrealistiskt och gatuljudande. Mer komplext.

Paret har ett tiomannaband bakom sig, och det är verkligen en solid, skön och välproducerad ljudmatta de har att trampa på. Plus ursnygga externa stråkar och diverse andra gäster, däribland rapparen Malik B från The Roots och Ursula Rucker.

Lätta discovibbar och lätt funkigt, men ändå inte. Det är mest gammaldags r'n'b och soul framförd på ett oändligt mysigt sätt i mellantempo. Det låter som jag är hånfull, men det är mjukt och mysigt på ett bra sätt. Som att vara lite kär ungefär.