dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Ghostface Killah: Shaolin's Finest
Shaolin's Finest (CD) Ghostface Killah
2003
Epic/Sony
7/10

Spökansiktet samlar sig

Jag är lite kluven inför den här samlingen från en av medlemmarna i Wu-Tang-klanen. Å ena sidan går det att plocka drösvis med fantastisk musik från de tidiga Wu-åren. Men eftersom klanen fullkomligt sprutat ur sig material under nittiotalet är det inte helt lätt att hålla koll på alla. Därför är Wu-Tang-samlingar bra på många sätt, som introduktion för dem som nyligen upptäckt klanen.

Å andra sidan, trots att det som sagt går att plocka ut enskilda, fantastiska låtar med lätthet, så känns det inte som att Wu-Tang Clan och alla sidoprojekt passar i samlingsformatet. Även om långt ifrån alla Wu-skivor är helgjutna, så bildar de ändå enheter. Stämningsmässigt. Låtmässigt. Temamässigt.

Ghostface Killah är dessutom en av dem i klanen med hög lägstanivå. Ironman är definitivt en skiva värd att äga i sin helhet. Men i vilket fall, nu är samlingen här. Frågan är om den levererar som en sammanfattning av spökansiktets tre skivor?

Öppningen är faktiskt helt knäckande. Med två stenhårda sparkar i magen, Poisonous Darts med sitt Wu-sound och fullständigt överjävlabra Daytona 500, är det svårt att värja sig. Det sistnämnda numret är dessutom sannolikt den hårdaste återanvändningen av Bob James söndersamplade Nautilus som någon fått till. Om du inte har någon av dem är det faktiskt värt att köpa den här samlingen bara för dem om du skulle snubbla över Shaolin’s Finest i en reaback.

Resten av materialet når förstås inte lika högt, även om det finns flera spår som åtminstone är i närheten. All That I Got Is You, med sina svajiga stråkar, är en av de bästa rap/soul-duetter som gjorts (”rap/soul” då i meningen att ena parten rappar medan den andra sjunger, förstås). När ständige Wu-gästen Teikitah gör Ghostface Killah sällskap vid micken blir det nästan lika bra som mötet mellan Method Man och Mary J Blige i I’ll Be There for You.

Resten av materialet bjuder inte så mycket på den kanske mest typiska Wu-stilen – skräckfilm möter kung-fu möter soulhistoria. Däremot är det mer av det andra utmärkande Wu-kännetecknet: burkigt samplad soulmusik, med smurfiserad sång. Ja. Ni vet typen, som inte minst Jay-Z framgångsrikt byggt vidare på. Och även här har Ghostface fått till några av klanens bästa spår, som One och Malcolm. Sedan finns det också spår som sluggar sig in i M.O.P.-land (Apollo Kids med Raekwon som gäst).

Men, jodå. Visst får vi även här lära oss om vattentekniker.

Till skillnad från rätt många andra tycker jag att samlingar är en utmärkt inkörsport till en artist man vill lära känna närmare. En chans att upptäcka om man gillar en artist och i så fall vilket av artistens ansikten man föredrar. Och som sådant fungerar Shaolin’s Finest förvånansvärt bra.

Ett av skälen är förstås att Ghostface har mycket bra material i bagaget, även om det inte är en best of sett till försäljningsframgångar. Men ett lika viktigt skäl är att man koncentrerat samlingen till drygt 50 minuter istället för de i hiphopsammanhang så populära 80. Mindre utfyllnad – bättre samling.

Lägg till att Ghostface är en av mina favoriter i Wu-lägret och du förstår att jag tycker att det här är en riktigt bra samling. Om du nöjer dig med en koncentrerad dos Ghostface klarar du dig fint med Shaolin’s Finest.

Risken är förstås att du kommer springa iväg och köpa Ironman efter en genomlyssning.

Ola Andersson

Publicerad: 2003-05-08 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-19 18:54

Kategori: Recension | Recension: #1972

2 kommentarer

Årets RnB skiva!!!!

Anonym Oregistrerad 2003-05-12 18:35
 

Nu är det ju så att den här samlingen bara finns till för att köpa ut Ghost från Epic.

Jojo Oregistrerad 2003-09-14 12:18
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig