Recension
- Bimboo Wizard (CD) Thee Ultra Bimboos
- 2003
- Ranch
En överdos av kärlek
Lyssna
Externa länkar
- Bandets egen hemsida
- Sådär sida. I stort sett får du kolla på den gamla som inte känns uppdaterad på åratal.
- Ranch
- Här hittar du skivbolaget som också har hand om de brinnande polisongerna.
Jag tror jag dånar. Jo, dånar.
Thee Ultra Bimboos levererar precis det jag beställt. Högtryck. Värme. Grönt gräs. Hångel. Kall lager.
Nog borde jag vara ute och kämpa för alla goda idéer och inte slänga bort min tid på finsk poprock. Men när solen värmer och hormonerna rusar kan det vara så skönt att släppa loss till ”Bimboo Wizard”.
I 39 minuter får Suffeli och hennes bimboos mig att tralla, nynna, gunga, bakgrundsköra och klappa i händerna. Det räcker för att livet ska bli skönt ibland.
Sedan bandets start 1994 har Thee Ultra Bimboos stått för en skön blandning av 60-talets trashpop och 70-talets framväxande garagescen. Det som gör att Thee Ultra Bimboos fastnar nu som då är den stenhårda ytan, och det supermjuka innehållet. För attityd saknas inte. Men det saknas inte heller rosa flickrumsdrömmar heller.
”Bimbo Wizard” är ingen klassiker. Inget jag kommer tvinga mina barn att lyssna på. Näe, ”Bimbo wizard” är här och nu. Som en fjäril som kläcks ur sin puppa på morgonen och framåt skymningen lämnar jordelivet. Fast så poetiskt framställer dessa finska amazoner inte sina tolv spår. Här gäller det att skaka rumpan i takt till musiken, och få i sig en hel del rusgivande drycker. Det är kul som gäller inget annat, och nog är det kul alltid.
Skivan lyfter i ett rasande rocktempo med ”Get there fast”, där de som fjäskar kysser arslen och helt saknar hjärna. Sedan följer oräkneliga melodiösa poplåtar som doftar 60-tal, och där tempot går upp och ner, men landar i ett pseudofeministiskt crescendo genom ”PMS 666″ (slå den låttiteln om ni kan). Som inbromsning får vi ett paket med tårar, ”Fadeaway”, ur ett flickrum fyllt av grusade kärleksdrömmar.
Med uppbackning av delar ur Hellacopters och produktion av Michael Lohse och Johan Nilsson blir det här ett somrigt och melodiöst album. Sådär snällt på gränsen till det farliga. Så låt mig fråga. Vill du ha lite Sonics, Cramps, Rolling Stones och surfiga 60-talstoner i skitig rock'n'roll-tappning? Lyssna på ”Jukka Perkele” och smält. Resten kommer av sig självt.
Thee Ultra Bimboos släpper sargen och kan hålla ledningen. Jag släpper alla pretentioner och kan på det sättet skaka runt lite.
I varje fall den här sommaren.
Publicerad: 2003-05-09 00:00 / Uppdaterad: 2003-05-09 00:00
13 kommentarer
Antagligen inte lika bra som Moneybrother.
#
Suffeli är smaskens.
#
Bättre än Yvonne!!!
#
Rhinoceruses don't wear shirts.
#
Svårt att vara bandet som recenseras dagen efter Moneybrother. Och dom är tjejer också, utmaning i dubbel bemärkelse. Alla tjejband har tråkiga namn förutom Sahara Honights.
#
tack men nej, kultur intresserar inte mig.
#
André och TigerSushi: era kommentarer är helt irrelevanta och meningslösa. André, din kommentar är förstås inte genomtänkt eftersom du ville vara först (nr 1!) men TigerSushi, vad är din ursäkt?
#
Stod sju på betygsskalan imorse.
#
Skivan har tydligen växt ett betyg under dagen.
#
Sluta gnäll, Robert! Så farligt var det inte…
#
Personligen tycker jag att alla killband har tråkiga bandnamn. Speciellt Moneybrother. Fy fan.
Förresten ser killar som spelar gitarr väldigt klumpiga ut. Tafatta och barnsliga.
Jag har väldigt svårt att ta killband på allvar. Vad är det de försöker bevisa egentligen?
#
Den politiskt korrekta feministvänstern som du representerar har förstört rocken! :) Jag står fast vid min åsikt att alla tjejer har tråkiga bandnamn förutom Sahara Hotnights. Vill se något könsneutralt, varken tjejigt eller antifeminint – ha det bra och bli inte för uppretad.
#
fan va tragiskt att folk måste kommentera irrelevanta saker så fort ett band med tjejer recenseras. sluta dra alla band över en kam.damn it.
#
Kommentera eller pinga (trackback).