Tage Danielsson var en av vårt lands största ordkonstnärer och då inte bara för ”Karl-Bertil Jonssons julafton”. Hans lek med det svenska språket har influerat fler än jag kan räkna upp här. För den som tvivlar är det bara att läsa Tages dikt ”Livet är kort” (1967), där han sammanfattade livets gång på 13 rader genom att enbart använda förkortningar.

När Just D kastade sig in på den svenska hiphopscenen 1990 bar de med sig två av de centrala delarna i genren: lekfullheten och respektlösheten. I texter såväl som i musik. Musikaliskt plockade Just D upp det som kändes rätt för stunden, utan att bry sig särskilt mycket vilken källa man öste ur. Precis som den tidiga hiphopen. Det var först i början av nittiotalet som tunnelseendet letade sig in i genren och kväste nyfikenheten och genreöverskridandet. När det blev viktigare att vara rätt än att använda fantasin.

Men lika viktig som musiken var Just D:s lek med orden, influerade inte minst av Tage Danielsson. Fortfarande är Pedda Pedd och Doktor C två av de främsta textförfattarna inom svensk hiphop. Ja, egentligen svensk musik överlag.

När Timbuktu klev ut i stråkastarljuset med sin ”MVH” var han i rakt nedstigande led släkt med Tage och Just D. Förutom att fantastiska ”MVH” var ”Livet är kort” 23 år senare, hade Timbuktu också samma avslappnat lekfulla förhållande till språket.

Det är också då jag gillar Timbuktu bäst. När det blir rimsmedande för rimsmedandets skull. Som i ”MVH” och ”Wåtts dö diil?”. Den här gången heter låten ”Din lian i rapjungelen”. Då finns det få som kan matcha Timbuk.

Sedan förra gången har rootshiphopen fått större utrymme. Det blir mer lägereldsvibbar som för tankarna till namn som Wyclef Jean, Speech och Me Phi Me. Bäst fungerar det i mötet med världens bäste Peps Persson i ”Dynamit”, där några av plattans bästa textrader också dyker upp:

”Dynamit nu till rea-pris / vi stöder erat krig / vi behöver mera flis, bygg en bomb / så ni kan spränga nån, här köp ett plan / så har ni nått att släppa den från”

En annan av skivans favoriter, ”Flunitrazepam” med sitt reggaeblås, sitter även den med gitarr på magen. Och det är, som sagt, den stämningen som i mångt och mycket genomsyrar materialet den här gången.

Visst. Breakmecanix har lyckats bygga vidare på sitt hus, som de är rätt ensamma om i Sverige. Men jämfört med förra gången tar Timbuktu den här gången inte ut svängarna lika mycket musikaliskt. Det är därför knastersvängiga ”Din lian i rapjungelen” (förutom sin fantastiska text) är det stora utropstecknet på ”The botten is nådd!”. Det blir nästan Kaah-funk av alltihop. ”Lobbyn om 5″, ”Ett brev” och ”Strö lite socker” är nästan lika bra. Fläskiga nostalgiballaden ”För länge sen”, med gästerna Chords och Supreme, lyckas däremot inte riktigt nå ända fram.

Men även om några av spåren lämnar mig rätt oberörd finns det bara ett riktigt bottennapp: avslutande ”Fuck D”. Det är minimalistisk electrostuds som kunnat bli hur bra som helst, men som nu mest är irriterande. När den dessutom sträckts ut till åtta och en halv minut är det inte roligt någonstans. Dessutom lyser de riktigt vassa låtarna, i klass med ”MVH”, ”Gott folk” och ”Jag drar”, också med sin frånvaro.

”The botten is nådd!” är inget mästerverk. Den saknar det där lilla extra som får mig att dansa på väggarna. Men det beror säkert också på de löjligt högt uppskruvade förväntningar som föregick skivan. För Timbuktu är fortfarande en helt egen röst i det svenska musiklandskapet och ”The botten is nådd!” är en av de bättre svenska skivorna på ett tag.

Bara inte riktigt så fantastisk som jag hoppats.