Jag trodde faktiskt på allvar att rockvågen skulle vara över snart. Den farsot som de senaste året legat över musikvärlden och luktat olja och bensin och aftershave. Band som alla sagt sig vara influerade av MC 5, Stooges eller kanske Cramps. OK fine! Det behövs då och då några band som rör runt lite och tar ner saker på jorden, men förutom The Hellacopters är det bara så djävla jobbigt. Lägg av med att styla och leka bilmekaniker.

Min rockbana började och slutade med en enda skiva och det är också den skiva som kanske influerat mig mest av alla. Det är på grund av den som jag vill ha min musik smutsig, innerlig, nonchalant och knullad. Jag var bara 12 när Guns 'n' Roses släppte sin skiva ”Appetite for Destruction”.

Jag tycker inte steget från ”Appetite for Destruction” via Eric's Trip och fram till den musik jag lyssnar på idag, som Godspeed, Mogwai och annat skrammelflum, är så långt. Det handlar om att musik aldrig får vara statisk. Man måste kunna hitta nya infallsvinklar på en låt. Hitta slingor man inte visste fanns där från början. Befinna sig mitt inne i musiken och titta sig omkring. Att kunna bli omsluten och försvinna. Att känna att ett ords betydelse kanske förändras från en lyssning till en annan. Allt detta kunde jag och kan jag fortfarande hos ”Appetite for Destruction”. Det är också det som gör färdigproducerad musik så mycket tråkigare. Jag hatar att få allt serverat. Man måste själv få vara med och bestämma lite. Jag vet inte vad Axl menade med ”The Nightrain”. Förmodligen har det något med knark att göra. Men det visste ju inte jag. Istället såg jag framför mig en västernstad där ett skenande tåg i rasande fart drog rakt igenom. Det var så coolt och så mystiskt.

Jag läste i Okey att bandet ibland gav fan i att repa och bara drack sprit istället och jag var helt förstummad. Hur lyckades de skriva sådana låtar och spela dem om de inte repade. Hur kunde ett band vara så fullständigt kvinnoförnedrande och hårda i ”It's so Easy” och samtidigt så innerliga och svaga i ”Sweet Child O' Mine”. ”Sweet Child O' Mine” innehåller för övrigt det bästa gitarrsolot någonsin. Jag kan nynna varenda ton a cappella. Ja, jag rankar det högre än allt Jimi, Young och J. Mascis åstadkommit även om de alla inte är långt efter.

Jag minns hur jag satt i skolbussen på väg till Hultsfred och lyssnade på Kalmar radio och någon ringde in och önskade ”Paradise City”. Den ovetande Gunnar Svärd satte på låten utan att veta att det hysteriskt punkiga slutet aldrig brukade spelas i radio. Där satt jag i en tyst skolbuss med skogen utanför och befann mig lycklig och yr på en klubb i New York där Axl Rose skriker och Slash maler sönder sin gitarr.

Och hur låter skivan då? Ja alla som inte vet det får ladda ner eller köpa den nu. För när festerna blir vilda och man behöver något som tar festen ett steg längre finns det bara en skiva som funkar.