Jag tycker det är att missuppfatta Franke när man säger att de står med knytnävarna sträckta mot hela världen. Bara för att de är ett popband som gillar oljud.

Oljudet är bara en ingrediens. En viktig eller helt oviktig ingrediens, beroende på hur man ser det. Det är inte oljudet som är viktigt i sig. Men det är en krydda till resten. Det där extra som lyfter anrättningen till något speciellt.

Franke lutar sig på musikalisk tradition, svensk och västerländsk. Och imploderar i kakofoni och mjuka melodier.

De inleder i ”Stäng alla dörrar och fönster” som ett instrumentalt bob hund från en replokal mitt i bygget av ett kontorskomplex. Basen och gitarren spelar mot varandra och bygger upp det Franke ska bli. Väggar, tak och golv. Från gatan mitt emot har världen sin gilla gång och tittar på med ögon av fönster från kontorsrummen. Någon har glömt stänga av lampan när de gick hem till helg och familj.

När jag hörde Franke för första gången hade jag ordentliga problem med att de sjöng på svenska. Det skulle inte låta så. Det brukar inte låta så, när musiken låter så här. Naken svenska. När Thåström återvände till att sjunga på svenska sa han i intervjuer att ”det är mer på riktigt [att sjunga på svenska]. Engelska är som att sjunga med filter”. Franke har inget filter och Niclas texter med Fredriks röst kommer närmare eftersom de är på svenska. Jag har vant mig nu. Och det låter rätt. Som det ska. Som i ”Drunknandets färg” när alla bitar faller på plats och Franke gör briljant popmusik. Skört, hållfast. Vackert, fult. Med ett kraftfullt slag som känns som en smekning i öronen.

Musiken ligger tung runt de spröda textraderna. Basen skorrar, nästan smattrar i högtalaren. Gitarrens strängar bänds och dras i med larmande, varnande ljud. Moll i nutid och dåtid. Du kan tänka på Joy Division och Jesus & Mary Chain om du vill. Men Franke står på egna ben.

Många svenska band känns ofta som de slår igenom för att sedan försvinna. Jag tror inte det kommer hända Franke. Om de bara klarar av att leva själva.

Förresten, stirra er inte blinda på betyget. Jag har pendlat ganska mycket med skivans betyg. Om jag lägger ifrån mig ”Optimismens hån” ett tag vill jag sätta en femma, en sexa när jag börjar lyssna igen och om jag bara lyssnar på Franke under en längre tid vill jag höja betyget ytterligare några snäpp. Jag tycker om skivan, men den har några svagheter här och där som jag glömmer bort om jag hårdpluggar den. Men det spelar ingen roll i det långa loppet.