Jag kan inte säga att den här skivan är dålig, för det tycker jag inte. Den är både ambitiös och rik på infall. Men jag gillar den definitivt inte ändå. Det låter likt någonting annat som är bättre hela tiden. Tänk om hon hade gett ut skivan för ett par, tre år sen. Då hade det varit något att komma med, nu känns det mest ”jaha”.

Vivian Green är en tjugotreåring från Philadelphia och tillhör musikaliskt den nya/retrosoulen som med inslag av jazz, blues, spoken word och gospel har ett starkt fäste där. Philadelphiaborna Jill Scott och Jazzyfatnastees är säkert ett par av hennes musikaliska influenser, i alla fall hör jag mycket som påminner om dem, både i stämmornas lite intrikata uppbyggnad och den nakna och klara sången. Men det är inte lika starkt och inte på långa vägar lika bra.

Tidigare har Vivian Green försörjt sig som sångerska i ett hyrband, alltså ett sånt band som spelar på fester och danser. Och vissts har hon en säker röst, men den är inget jag går i taket av. En ganska okarismatisk sopran, med begränsat djup. På omslaget finns utdrag ur amerikanska recensioner och där jämförs hon med en ung Toni Braxton eller Anita Baker, samt döms som bättre än Alicia Keys. Dessa tre referenser ger en vink om hur Vivian Green låter, men det är just så. Låter som. Säga vad man vill om Alicia Keys, men hon tillförde ändå något med ”Songs In A Minor”. Den här skivan lämnar inga spår alls, den följer i andras.

Melodin i ”Emotional Rollercoaster” är jag till exempel helt säker på att jag har hört i ett annat och bättre sammanhang, även om jag inte kommer på vem som har gjort den just nu. (Det kommer väl till mig sent en natt, gissar jag.) Men den hävdar Vivian att hon hittade på en gång när hon var ledsen och ute och motionssprang.

Annat som jag faktiskt vill klaga på när nu Vivian Green faktiskt är relativt duktig både på att komponera sånger och att framföra dom. Det här med att fuska i studion, det är för tråkigt. Som till exempel när samma sångstämma är uppbyggd av flera olika tagningar och sen ihoplappad på ett tjusigt sätt. Så väldigt mycket av soulen förloras på det sättet. Det fantastiska i en sångröst är minst lika mycket andningen, rytmen och flowet som att sjunga fint. Jag menar, nästan vem som helst kan klämma ur sig rena toner då och då, men långt ifrån alla kan sjunga bra. Och känns det verkligen nödvändigt att blanda in vocoderglidningar i en annars rätt wailtät miljö? Inskjutet i smyg som om hon vill fuska med vad hon kan nästan.

Det finns egentligen inga överraskningar alls på den här skivan, varken i melodier, ljudbild, tempo eller texter. Det är vackert och väl utfört, men sällan höjs mina ögonbryn eller mungipor ens lite grann.