Jag minns det som igår. Hur brorsan satt där på vardagsrumsgolvet, med synthen framför sig. En Yamaha CS 5, förresten. Snygg som fan, tyckte vi.

1981 hade jag nått den respektabla åldern av åtta år. Brorsan var elva.

Nu satt han alltså där med högerhanden på tangenterna. Och spelade samma slinga om och om igen.

Det skulle senare visa sig att han var på tok för tondöv för en vidare klaviaturkarriär, men just den där monotona melodin fixade han.

Någon vecka senare, när brorsans kompis Roger i sedvanlig ordning skulle spela just sina plattor på vår grammofon, skulle jag för första gången få höra originalet.

”Just Can't Get Enough”. Depeche Mode.

Den då Basildonbaserade kvartettens debutalbum ”Speak & Spell” fick mig att tillbringa 80-talet med att stå på Connys Musik och lira DX 7:a istället för att testa plektrum med de tuffa grabbarna och läsa Kerrang.

Jag tog mig an Human League. Var galen i Rational Youth, Visage och Trans X. I Fake, Nasa och Ultravox. You name them!

Jag var, för att använda en sliten klyscha, förlorad i synthmusiken.

Och mest i Depeche Mode.

I Vince Clarks melodier, framför allt. Enkla, dansanta och så charmigt naiva.

Men Vince Clark trodde, kanske som bekant, aldrig att bandet skulle slå som de gjorde. Och gillade det inte när det hände. När han tyckte att intresset för bandet självt blev större än intresset för musiken sade han tack och hej, hittade Alison Moyet per annons och bildade Yazoo.

Depeche klarade sig sedan rätt bra utan Clark, men det är en annan historia.

Och, som tur var: Den gode Vince hann med en del godbitar innan han lämnade in sin avskedsansökan.

”Photographic”, exempelvis.

Oj, oj, oj.

”The years I spend just thinking
Of a moment we both knew
A second passed like an empty room
It seems it can't be true”

Poetiskt? Nja.

Men jag ryser av nostalgi, vill skaffa synthtofs och dansa i espadrillos, av glädje.

Eller ”Ice Machine”, som än idag tillhör en av de absoluta favoriterna:

”Resurrect as a feeling on my window
Of a past reunion
Vision of a picture like the city
And the air we breathe”

Det är ju så…

…förföriskt.

Vidare är ”Dreaming of Me”, ”New Life”, ”Boys Say Go” och ”What's Your Name” alla pärlor på debuten. Blipp-blopp av klass. Ni kan dem. Och älskar dem.

Men det är som sagt ”Just Can't Get Enough” som är Depeche för mig. Jag skulle nog inte ge den en plats i toppen av det digra låtberget, men det har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

Tack för det käre broder!