Rätt många av årets dagar är Please det bästa album som någonsin gjorts. Det är definitivt det bästa popalbumet.

Men även om det var Love Comes Quickly och just Please som fick mig att falla förm duon, är egentligen Disco, släppt dryga halvåret senare, deras viktigaste skiva för mig. Det var då jag blev fanatisk på riktigt. De sex låtarna vände upp och ner på min musikvärld fullständigt. Mest av allt var det mitt första möte med Suburbia-baksidan Paninaro som sprängde sig ut ur högtalarna och dropkickade mig i magen. Hårt.

Många sammanställningar av gruppens skivor har konstaterat att Disco lider av att den inte åldrats med värdighet. Att just remixer är extra känsliga för tidens tand. Helt sant. Men i mina öron är seriens första del fortfarande en knäckande samling musik som fungerar väl på egen hand. Inte minst som tidsdokument, med tanke på att definitionen av ”remix” som den sett ut sedan sjuttiotalet inom några år också helt skulle komma att skrivas om. Numer är det inte ovanligt att en remix har väldigt lite gemensamt med originalet. 1986 var en remix i allmänhet fortfarande originalversionen, fast lite längre och med lite fler ljud.

När så Disco 2 landade kort efter Very 1993 var förstås mina förväntningar höga. Men lika fantastisk som jag tyckte att ettan var när den kom, lika usel lät tvåan. Det gör den fortfarande.

Att Disco 2 mixats ihop var illa nog, med tanke på att jag inte gillar sånt. Men långt mycket värre var att det var en samling fantastiskt själlös och osvängig musik. En remix av Absolutely Fabulous några månader tidigare sammanfattade Disco 2 rätt väl: Dull Soulless Dance Mix. För även om herrarna Tennant och Lowe är fantastiska låtsnickrare, så har de under större delen av nittiotalet haft fascinerande dålig smak i valet av remixare. Även om undantagen finns, som Moby, Marshall Jefferson och Johnny Marr, så har de haft en förkärlek för monoton bom-shck-bom-shck-house.

Nu är det dags för del tre i serien (eller fem, om man känner för att räkna in Introspective och Relentless) och mycket är sig likt. Men samtidigt är en hel del annorlunda.

Dels skiljer sig Disco 3 radikalt från ”huvudskivan” Release – Pet Shop Boys har hittat tillbaka till elektroniken. Dels är det här den första Disco-skivan som inte bara har med tidigare släppt material.

Vad gäller remixerna är Disco 3 ljusår bättre än föregångaren. Allra bäst funkar duons egen remix av Here (långt bättre än på Release) och Felix Da Housecats typiska omarbetning av London som har väldigt lite gemensamt med originalet. Men inte långt efter kommer Positive Role Model – kanske mer en cover än en remix, eftersom det är en av låtarna från deras musikal Closer to Heaven. Den sistnämnda får i vilket fall ett extraplus för att man vävt in Barry Whites You’re the First, the Last, My Everything.

Men den riktigt stora behållningen är de nya låtarna. Vemodiga Somebody Else’s Business och kanske framförallt Try It (I’m in Love with a Married Man), skriven av Bobby O, gruppens förste producent, redan 1983. Den sista landar mitt emellan Frankie Knuckles-mixen av I Want a Dog och Miserablism. 1983 är också året för If Looks Could Kill och båda är en tillbakagång till det gamla Pet Shop Boys, på flera sätt. Men musiken är lika mycket electronånting 2003 som hi-energy 1983. Att Felix och gänget haft Pet Shop Boys som en stor förebild är nog ingen vild gissning.

Men sedan finns det tyvärr några bom-shck-boom-schk-orgier. Superchumbo gör som de gjort varje gång de gjort en remix åt Pet Shop Boys: misslyckas kapitalt. Sexy Northener har aldrig låtit mindre sexig. Blank & Jones trancestyckning av Home and Dry klarar sig något bättre, mest därför att låten är för bra för att de ska kunna döda den helt.

Men den största överraskningen, och faktiskt en av de absoluta höjdpunkterna, är den avslutande mixen av London, som lyfter långt över originalversionen. Men det här är inte en version som siktar mot dansgolvet, snarare tvärtom. London förvandlas till en avskalad och intim pianoballad för blå söndagstimmar. Den blir i 2003 års tappning nästan en ny Later Tonight.

Disco 3 är inget riktigt album och heller inte en mest nödvändiga skivan i gruppens diskografi, men här finns bitvis briljant musik. Och som så ofta när världens mest framgångsrika popduo släpper en skiva blir det ett tidsdokument över hur dansmusik låter just då. Framförallt är Disco 3 bättre än såväl Disco 2 som Release.

Men Disco? Nej, dit är det en rejäl bit kvar. Och där har du en livsnödvändig skiva.