The Orb var med och ritade ut nya områden på den musikaliska kartan i början av nittiotalet med sin dubtechno. Derrick May mötte Brian Eno mötte King Tubby. The Orb fick en hit med Rickie Lee Jones-samplande Little Fluffy Clouds 1991 och släppte sedan den briljanta fullängdaren The Orb’s Adventures Beyond the Ultraworld.

Det är på något sätt svårt att tycka illa om en skiva som innehåller en låt med titeln A Huge Ever Growing Pulsating Brain That Rules from the Centre of the Ultraworld.

Från början bestod The Orb av Alex Paterson och Jimi Cauty och under 1989 och 1990 arbetade de båda med gruppens debutalbum. Men i början av 1990 avbröts samarbetet (se bonusinfon), eftersom Paterson tyckte Cauty ägnade alltför mycket tid åt ett annat projekt. Man kan lugnt säga att det gick rätt bra för de båda även därefter. The Orb nådde osannolika framgångar när singeln The Blue Room klev in på Englandslistans topp tio och albumet U.F.Orb senare toppade albumvarianten. Cauty fick ännu större framgångar tillsammans med sin nye partner Bill Drummond under namnet The KLF.

Sedan duon gick skilda vägar blev The Orb i huvudsak ett enmansprojekt. Och det är också The Orbs ende stadige medlem Alex Paterson som nu får chansen att välja ut sina favoriter i den tolfte delen i Back to Mine-serien, som alltid med undertiteln ”a personal collection for after hours grooving”. Orbital och New Order stod för del tio respektive elva.

Av de Back to Mine-samlingar jag hört är det här nog den som mest motsvarar vad jag förväntat mig från människorna bakom urvalet. Det är med andra ord musik som nog kommer kännas bekant för de som gillar The Orb. För de som aldrig hört The Orb ger samlingen en rätt bra bild över hur de (ja, eller han) låter. Och det inte bara genom den outgivna The Orb-låt som ligger med (enligt cd-häftet kommer den finnas med på nästa The Orb-album som ska dyka upp under året).

Inte helt oväntat är en annan av ambienttechnons giganter, Aphex Twin, representerad med två låtar. Och med tanke på samlingen undertitel blir det inga av knäppgökens allra värsta drill’n'bass-stunder, utan istället exempel på hans vackra valiumtrippar.

Julee Cruise magiska Twin Peaks-tema Falling är sannolikt samlingens mest välkända spår, medan The Chi-Lites klassiska soulpärla Have You Seen Her? är den största överraskningen. Dessutom är det kul att se en annan av ambienttechnons pionjärer, B12, fått bidra med ett spår.

Som tidigare skivor i serien flyter musiken på utan avbrott, men de flyter ihop mindre än på flera av de andra. Det känns mer som om låtarna är egna enheter, utan att det för den delen bryter flytet. Tempot är, med några få undantag, behagligt tillbakalutat och urvalet håller löjligt hög klass, en av de främsta styrkorna hos Back to Mine-serien.

Men samtidigt bjuder The Orbs urval på, för mig åtminstone, minsta antalet överraskningar. Låtar som får mig att dyka ner i musikhistorien. Det är kanske därför som mina favoriter från den här utgåvan blir just låtar jag inte hört tidigare. Två covers, på kuppen.

Dels Electric Chairs lätt skruvade version av Aquas Barbie Girl och dels den clicks and cuts-minimalistiska, men ändå varmt vackra, The Light 3000 – Schneider TM vs. KPT.michi.gans cover av The Smiths bästa låt There Is a Light That Never Goes Out. Inte långt efter originalet och definitivt helt annorlunda.

Är det här en bra samling? Ja. Back to Mine-skivorna kan du i allmänhet köpa utan att tänka dig för speciellt länge om du gillar dansmusik i någon form, eller om du vill upptäcka vad en av dina favoritartister gillar. Volym 12 är inget undantag.

Dessutom, och nog så viktigt, volym 12 klarar sig rätt bra på egen hand, utan att du behöver ha någon större koll på vem Alex Paterson egentligen är.