Jag får frågan då och då. ”Vad gillar du för musik?”

Snubblar oftast på svaret och hasplar ur mig ett: ”jag gillar bra musik.”

Kanske inte så konstigt att jag ägnat en hel del tankeverksamhet åt att försöka definiera vad det är för sorts musik jag egentligen gillar bäst.

Varje gång jag nått fram till någon sorts tillfredställande svar på frågan kullkastas min teori och jag får börja om från början med en ny definition som mål. Just nu är mitt svar någonstans i närheten av: ”jag gillar musik som befinner sig i förändring.”

Vad menar jag då med det?

Musik som är lite osäker på sig själv. Som inte funnit sin slutgiltiga form. Musik som spränger mallar och vänder upp och ner på det som tagits för givet. Musik som mitt i en jakt på något nytt hittar det nya och samtidigt är medveten om sin historia, sitt ursprung.

Det kan handla om en James Brown som upptäcker vad som händer om alla instrument spelas som slagverk och fokuseras på ettan. Det kan handla om ett Refused som spränger hardcoreramarna med hjälp av samplingar, jazz och elektronik. Det kan handla om en U-Roy som upptäcker att vokalspåret saknas på den fulpressade vinylsjuan och helt enkelt tar saken i egna händer.

Men det kan också handla om att 90-talets mest fokuserade och täta groovemaskin och hiphopkollektiv släpper alla hämningar, frigör sig från sina egna regler och låter sina krafter löpa amok i omkring en timme.

The Roots beskylls ofta för att vara duktiga musiker. Jag skriver beskylls eftersom det ofta framställs som om skickligheten var deras enda förtjänst. Men om The Roots inte hade låtar som fungerade av egen kraft hade jag aldrig brytt mig om dem. Utan bra låtar hade de bara varit hiphopens Toto.

På skivorna Illadelph Halflife och Things Fall Apart ägnade de sig åt att skapa perfektion. Tätast och hårdast var målet. Kompakt. Phrenology är på många sätt en motreaktion tilll det arvet.

Phrenology är en fri skiva och även om Fifi beskrev den som mörk upplever jag den som luftig. Här finns ingen mall som låtarna pressas in i oavsett om det passar eller inte. Här tillåts varje komposition att leva sitt eget liv. Därför spänner låtmaterialet över bland annat hiphop, punk, soul, house och rock. Det bjuds en musikalisk blandning som är minst sagt ovanlig. Kanske särskilt för The Roots, men också i viss mån för hiphopgenren i allmänhet.

Det börjar med en ganska Roots-typisk hiphopstänkare som heter Rock You. Den följs av en Bad Brains-influerad punkrökare som fått det talande namnet !!!!!!!. Sen följer en varm soulkomposition som skulle ha kunnat bli årets jullåt i vårt hem om jag bara fått händerna på cd:n några dagar tidigare (mp3:orna jag lyssnat på i några veckor tidigare fanns bara på jobbet). Allra sist och utan namn finns en hård house-sak som gränsar tilll tidig Detroit-techno.

Jag skulle gärna dela ut en hoper bonuspoäng för raden ”I'm like Imhotep, but don't flaunt it”. Jag tror inte att Black Thought någonsin varit så levande som på ”Phrenology”. Jag väntar mer än någonsin på den fördröjda solodebuten.

Just nu är min absoluta favoritlåt den odistat elgitarrdrivna rocklåten The Seed (2.0). Den är precis det där oväntade som jag försökt beskriva. Den tar mig på sängen genom att vara så öppet inställsam, men samtidigt så löjligt svängig. Oväntad gåshud. Kärlek.

Och även om jag inte till fullo uppskattar de utdragna sluten på magiska singeln Break You Off och efterföljande treakterseposet Water vill jag inte ha dem ogjorda de är en del av den där omvälvande friheten som gör att jag älskar den här skivan.

Jag ska däremot försöka lägga band på mig själv nu. Jag vill bara att ni ska förstå hur bra det här är. Och om du tidigare varit tveksam till The Roots är det dags att ge dem en ny chans nu.

Phrenology är starten på en ny era.