I sitt hemland Belgien är producenten och gitarristen Jean-Marie Aerts, som döljer sig bakom pseudonymen JMX, efter en karriär som sträcker sig över mer än 25 år tydligen så nära en levande musiklegend man kan komma. För de som, precis som jag, inte direkt har örnkoll på den belgiska musikscenen är han antagligen mest känd för sina produktionsuppdrag åt Neon Judgement.

På ”Parbleu” gör Aerts ett försök att förena sin kärlek till jazz, blues, reggae, electronica, afrikansk folkmusik, dub, funk, karibiska rytmer, rock och ytterligare en dos annat till en enda mysig och sådär härligt eklektiskt korrekt blandning. Hjälp med vokalinsatserna får han bland annat av Tikiman från Rhythm & Sound, Angelique Willke och MC:n Koor.

Och visst märks det att Aerts gillar ettriga rytmer och gungande basgångar. Men framförallt så gillar han att dra loss och visa vilken hejare han är på gitarren. Det är ylande solon, distade solon och akustiska solon om vartannat. Hela tiden.

Nu är det inte så att jag är en antigitarrfacist även om det kan komma att verka så här. Tvärtom, ett skönt gitarrsolo kan lyfta en låt till rent fantastiska höjder, det är inte det. Men när de som här levereras, till synes, slumpmässigt utan att fungera som något annat än skicklighets-uppvisningar får jag tarmvred. Dessutom har Aerts på något vis lyckats att få in dem precis vid de få tillfällen när låtarna faktiskt börjar gunga loss. Då dyker det ofelbart upp en gitarr och överröstar varje försök till groove.

Som det är nu undrar man mest över hur man kan slarva bort en i grunden bra idé. Inte fullständigt, för om man vill vara snäll så glimtar det i alla fall till stundtals. I singelsläppet ”Tikisong” gör Tikiman sin bästa Horace Andy-imitation vilket gör att den är uthärdlig trots att den på skivan är alldeles för lång. (Det lär fungera bättre i Osunlade-mixarna på 12”-versionen). I ”2’s & 2’s” finns det ett tillbakahållet, skitigt groove. Funken ligger och pyr på botten men tillåts tyvärr aldrig flamma upp på allvar. Och i ”1.2.Ab” hörs den djupa dub-basen och sången över den ylande gitarren och lyfter låten ur slätstrukenheten.

De här små ljusglimtarna gör å andra sidan bara att jag bara blir än mer förbannad när man märker att ”Parbleu” faktiskt hade kunna ha blivit så mycket bättre om Aerts bara hade vågat släppa loss på allvar. Nu finns det mängder av goda ansatser men inga som blivit genomförda fullt ut. Det räcker inte med att ta i så man kräks för att få in så många ljud och influenser i ett stycke musik som möjligt. Om det är den enda anledningen och det inte finns någon annan tanke bakom håller det ändå inte.

Tanken med ”Parbleu” var nog att den skulle vara eklektisk men den är bara rakt igenom feg och tråkig. Ungefär lika engagerande, spännande och nyskapande som soundtracket till en tecknad Disney-film komponerat och framfört av Steve Stevens.