Man behöver inte alls gilla hiphop för att uppskatta den här skivan. Det finns faktiskt rock, funk, knas och groove så det räcker åt alla. Och de raka, osminkade historierna Common berättar kan ses som en bonus ovanpå allting annat.

”Allting annat” är heller inte en så stor överdrift som man kan tro, för inspirationen och impulserna kommer från väldigt skilda håll. Nordamerikansk indianmusik i ”Jimi Was a Rock Star” med Erykah Badu. 30-talsjazz med struttiga sordintrumpeter, bussiga handklapp och Jill Scott i ”I Am Music”. Eller den sorgsna cirkusorgeln, de vassa synthtrummorna och Laetitia Sadiers eteriska sång i ”New Wave”.

”Electric Wire Hustler Flower” är en skön hård låt, som jag nog skulle nog placera i den numera så utskällda numetal-genren. Det faktum att Sonny från P.O.D. gästar, antyder väl också det. Även om den innehåller lite för mycket skumma orglar från 70-talet för att riktigt platsa där. Catchy, hur som helst. Precis som den mer konventionella hiphopballaden ”Come Close” med Mary J. Blige.

Common låter eftertänksam och ursinnig med lika övertygande kraft. Elektriska missljud och elektroniska effekter bäddas in i den varma, organiska ljudbild som artisterna runt okayplayer.com gjort till sitt. Och som jag lärt mig att älska.

Det är svårt för mig att känna annat än beundran och glädje över deras musik som det läggs ner mängder av musikalisk begåvning och seriösa känslor i. Och det verkar omöjligt för någon av dem att göra något trist just nu. Att dessutom Prince är med och musicerar på den här skivan är heller inget som drar ner intrycket.

Gästartisterna på skivan är nästan för mycket. Förutom de jag redan nämnt deltar också Cee-Lo, Bilal och Pharrell Williams (i och för sig ingen ovanlighet i dag, men hur bra blir det inte? Sly Stone-influerade ”I Got A Right Ta” är en av de bästa låtarna på skivan). Vilka schyssta och bra kompisar man kan ha. I sista låten ”Heaven Somewhere” har Common också samlat dem nästan allihop. Osannolikt fränt, dock inte så bra man spräcker ett blodkärl av lycka.

Trots att Common gör varm musik är den nästan alltid lite kantig, aldrig riktigt snäll eller helt tillbakalutad. Det finns ett hotfullt drag, en dissonans eller distortion någonstans som inte låter en slappna av. Många av låtarna innehåller korta snuttar av någonting annat, som för att väcka en, förvirra en. Och det är allt från korta jam till obegripliga vågskvalp. Precis som med D'Angelos ”Voodoo” blir jag lycklig när jag inser att där finns så mycket mer under än det som hörs just nu. Skivan visar bara en bråkdel av musiken inuti den som gjort den, ungefär. Jag gillar den känslan.