Martin och Mattias ska inte spela ihop längre.

Det känns tråkigt.

Det hade varit en sak om de blivit lata efter framgångarna och nöjt sig med att industrialisera processen och bara kört per automatik enligt principen ”in med en mer eller mindre obskyr låt av ikonförklarad rocker – ut med en mallad, formpressad Hederos-och-hellbergare”.

Då hade det kanske räckt med de två första skivorna. Och någon konsert då och då.

Men ”Together in the Darkness” visade upp att de är så mycket mer än ”bara” mästerliga covermakare. De egna låtarna var i många fall lika bra, eller till och med bättre än de magiskt melankoliska tolkningarna. De stod stadigt på egna ben.

Det är främst det som gör att det känns tråkigt att det inte blir mer. De har mycket mer att bjuda på i de blå färgskalorna. Melankoli och känsla.

Den som inte var övertygad om förmågan att skriva egna låtar redan tidigare, borde bli det av de två som är med på EP:n. Titelspåret ”Take Care” är kanske deras bästa låt någonsin.

Oavsett ursprung.

Den är tillsammans med Dylan-covern ”It Ain't Me Babe” de två ögonblick då magin är som störst på EP:n.

När Mattias kommer in i andra versen är hans röst så bräcklig och skrovligt lövtunn att man kan se rakt genom den. Ingenting skymmer känslan.

Styrkan i det bräckliga.

Med ens framstår Marit Bergmans första vers som smått anemisk. Men efter att ha hört dem tillsammans i slutet av låten så förstår man att även inledningen håller (nästan) samma klass. Det är som vanligt de små detaljerna som utgör helheten. ”Fulsnygg och vacker” för att citera Fredrik.

Även den egna ”Be with Me” är stark med sin ordlösa refräng. Den fungerar som duons skilsmässosång. Mattias klagan till den ständigt vänstrande Martin.

”I'm a jealous guy, yes I am
I hate to see you with them
Can't stand when you're away
You should be here with me and play tonight – every night”

Men texten till trots så skiljs de som vänner och anledningen sägs vara att de helt enkelt inte hinner med duon. De har tröttnat på att tacka nej till spelningar hela tiden.

Hobbyprojektet som var tänkt för att ”tjäna en extra slant” som Mattias uttryckte det, växte sig för stort.

Förutom de nämnda låtarna bjuds det även på en låt signerad Merle Haggard, ”I Can't Hold Myself”, med stämningsfylld tramporgel och klockspel.

Och sist det dolda spåret: som en osannolik bonus dyker Philemon Arthur and the Dungs ”Du är min ende vän” med engelsk text upp. Och tro det eller ej, men det fungerar. Och det gör det eftersom det alltid, oavsett om det är Dylan, Bob Marley, Neil Young eller Philemon Arthur and the Dung som tolkas, görs med känsla, respekt och kärlek.

För oavsett om man känner till originalen eller inte (jag är till exempel långt ifrån en professur i Dylan. Och Haggard ligger långt efter honom i kunskapbanken) så är det melodierna och känslan som är det viktiga. Det skulle så lätt kunna bli ett slags musikalisk freak-show av det hela. Typ: ”titta vi kan göra om precis vilken låt som helst”/”kan du gissa originalet?” Men det blir det aldrig.

Känsla, respekt och kärlek som sagt var.

Eller magi förpackad på CD om man så vill.

Så, det känns tråkigt att de ska sluta, men samtidigt känns det okej. För jag är övertygad om att de kommer tillbaka. På ett eller annat sätt. När det känns rätt. Förmodligen börjar de om från början igen i den lilla skala det var tänkt.

Så jag säger inte ”hej då!” utan ”på återseende!”