Så kom den även i år. Den där skivan som från början inte verkar så speciell men som efterhand växer sig allt starkare och till slut får en att undra hur man kunde undgå att falla för den direkt. Att den kommer från franska F Communications är väl egentligen inte så förvånande i sig.

De har det senaste decenniet varit ett av de mest inflytelserika skivbolagen på electronicascenen och släppt otaliga skivor med artister som Laurent Garnier, St Germain, Frederic Galliano, Jori Hulkkonen, Alexkid och Llorca för att nämna några. Det som förvånar är att det handlar om en popplatta.

För även om franske multiinstrumentalisten Fred Avril gör sitt absolut bästa för att dölja dem bakom allehanda brus, knaster, brutna beats och andra skruvade oljud sticker de ändå fram någonstans i botten. De där enkla men fantastiskt vackra popmelodierna.

De är inte alltid helt lätta att upptäcka när hörselgångarna blir överbelamrade av ljudintryck och atmosfären i låtarna är så förtätad. Men i samma ögonblick som man börjar längta efter en andningspaus frigör sig en vacker melodi och börjar lyfta mot höjden. Avrils sound är uttalat elektroniskt och mycket av musiken bygger på loopar och samplingar men fokus ligger hela tiden mer på melodier än programmeringar.

Tydligast blir det i ”Like Everybody Else” där Avril gör sin bästa Bowie-imitation och briljanta technopop-hiten ”The Date” med sina mullrande beats och tokdistade gitarr. Men hur mycket beats och basgångar än dominerar ljudbilden blir musiken aldrig riktigt dansant.

Undantaget är den överraskande hårda covern av Lil' Louis klassiska ”French Kiss”. När den når sitt klimax knorrar och skriker 303:an så högt och våldsamt att man börjar leta efter glowsticks och undra om året verkligen är 2002 och inte 1990. Andra gånger vänder musiken åt rakt motsatt håll och blir istället betydligt mer stämningsfull. Inte minst i lättflyktiga avslutande ”Arlanda Epilogue” som lika gärna skulle kunna vara ett Air på Valium.

(Arlanda har här för övrigt inget med den svenska flygplatsen att göra utan det är namnet på kvinnan i albumets ramhistoria om en söndertrasad relation.)

Så långt är ”That Horse Must Be Starving” helt ok men då återstår fortfarande det som gör att jag inte kan släppa den. Avrils suggestiva och sagolikt vackra ballader. Nersmutsade och muterade melodier på gränsen till sammanbrott som svävar omkring i ett knastrande spöklikt ljudlandskap.

Låtar där beaten är precis så trasiga som de känslor han sjunger om, där stora smetiga Mantovani-stråkar och sorgsna pianoloopar glider ut och in i ljudbilden bara för att hackas sönder av samplade skottlossningar och elgitarrer. Ödsligt klingande sångstämmor som lyfter mot närmast sakrala höjder när Beth Hirsch gästar i dystra ”Helium Lifeboat” och med Radioheads melankoliska skörhet i ”Eye World” och ”Global Headphone”.

I ”Velvet Blues” är sammeten i titeln lika krossad som melodin och Avrils hjärta samtidigt som musiken, i en helig allians mellan barock, Aphex Twin och Sigur Rós, är det närmaste någon varit Portishead på mycket länge.

Visst är ”That Horse Must Be Starving” ibland så pretentiös att man nästan storknar och visst vill Avril ibland lite för mycket för sitt eget bästa. Men, oj, vad jag samtidigt inte bryr mig.

För även om ”That Horse Must Be Starving” kan vara en av de underligare popskivor som släppts i år är den också så engagerande att jag just nu inte kan sluta lyssna på den.

Som ett intrikat musikaliskt pussel med bitar som ständigt tycks bytas ut eller byta plats. Varje gång man lyssnar upptäcker man en ny bit att foga till helheten men riktigt färdigt blir det aldrig. Vilket gör att man, lika förbryllad som fascinerad, lockas att återvända. Och det gör jag gärna.

Om och om igen.