Emrik Larssons debut-EP som soloartist, ”I min egen värld”, är en samling om fem märkta sånger. Märkta av en lång resa utför. Från den glittrigaste och mest uppmärksammade toppen som stjärna i Sveriges hårdast festande partymaskin, Stonefunkers, ner till den svartaste och mest obemärkta botten.

En människa som fått smaka av livets goda och salta. Som förlorat glädjen, men hittat tillbaka. Resultatet är musik präglad av ett återfunnet ljus. Svärta som andas hopp och framtidstro. Nytändning och livsglädje om du så vill.

Emrik har hittat tillbaka via en tolkning av jazzen som innehåller lika delar visa, latinamerikanskt, blues och, i brist på bättre ord, progg. Med samtida referenser kan text och musik placeras någonstans mellan Bo Kaspers Orkester och Stefan Sundström. Blickar vi i backspegeln syns Svante Thuresson och Cornelis Vreeswijk som lika naturliga referenser. Eller varför inte Allan Edwall?

De fem låtarna spretar musikaliskt ganska friskt inom den givna ram som är visjazz. ”Samma tavla” med Yukimi Nagano på körsång är det mest typiska exemplet. ”Hon går till sitt jobb” skulle göra sig gott framförd med hjälp av Fleshquartet, svart och melankolisk. ”Balladen om daddy T” är mest renodlat visbluesig à la Sundström.

Emriks röst håller lite så där emellanåt. Den låter oväntat bräcklig och skör. Särskilt när han ger sig på de högre registren. Bäst tycker jag därför att det blir i den djupa och långsamma ”En defekt eller två”. Där träffar han mig som mest.

Nu känns det inte som om Emrik och låtskrivarpartner Johan Johansson (nej, inte den JJ) hittat sin egen musikaliska kostym ännu. Materialet känns bitvis lite trevande och osäkert. Men här finns tillräckligt mycket gott för att göra mig nöjd.