Amanda Kleinman hänger på orgeln som en demoniserad Ray Manzarek. Erick Jacksons bas skakar på bashögtalaren med tunga grova toner. Jeff Schmid slamrar på trummorna i lugnt men allvarligt tempo.

De spelar riffrock, men utan gitarr. Orgel och bas gör jobbet istället. Färgskalan är mörk, tonerna i moll. Med stor kraft och mycket skrammel.

Jag golvades fullständigt av debutskivan ”The Fugue in the Fog” som släpptes på French Kiss förra året. Rocknedslaget i ”Lightning”, stompet i ”Mountains of Steel”, galna attacken i ”Ape Town”. Den här tiotumsvinylen ”Street Warz” släpptes i början av november. Den innehåller mer av samma, kanske lite tyngre samtidigt som de tappat lite bredd.

Titellåten ”Street Warz” är fantastisk. Bygger upp långsamt med en rullande orgelstämma och en brötig basgång. Paul Weil driver på med sin sång, stöddigt, ivrigt och rivigt. Lysande. ”The Midnight Raiders” riffar tungt. I första spåret på b-sidan, ”Witch Hunt” är det inte bara Amanda som är en demon, hela bandet spelar som besatta. Groove.

Jag ska också erkänna att jag av någon oförklarlig anledning i regel är oerhört svag för band som gillar att yla sitt eget namn (ja, regeln har undantag – om du tänker på ”Faster Harder Scooter”). Och The Apes är ett band som gör det ofta, så också i ”Street Warz”. Det är bra.

Bredden är det jag saknar på ”Street Warz”. De har mer manöverutrymme på ”The Fugue in the Fog”. Mer plats att röra sig på. Här hinner de mest visa musklerna. Men snart får de chansen att återigen visa upp sig i full längd, French Kiss släpper ett nytt album i mars nästa år.

Aporna kräver sin uppmärksamhet, är tunga att lyssna på i bakgrunden. Då letar sig molltonerna in i mig på fel sätt. Men på full volym, med sjungande högtalare eller tätt sittande hörlurar lyfter de mig. Tar mig i håret och reser mig upprätt. Bra.