dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Busta Rhymes: It Ain't Safe No More…
It Ain't Safe No More… (CD) Busta Rhymes
2002
J Records/BMG
4/10

Dags för en timeout?

Under de tre och halvt år som dagensskiva.com har funnits har Busta Rhymes hunnit släppa tre fullängdare. Fem om man räknar de två samlingarna. Dessförinnan tryckte han ut ytterligare tre album under lika många år.

Det är en utgivningstakt värdig en Prince.

Ända sedan Scenario har Busta varit en av hiphopens mesta sidsparkare. Han har också bidragit med mer kärlek och livsglädje än de flesta av hiphopkollegorna. Utan Busta och hans oefterhärmliga stil skulle hiphopen vara mycket tråkigare.

Men Busta har två problem. Det ena är Woo Hah!! Got You All in Check, adrenalinexplosionen som blev hans riktiga genombrott. Inget han har gjort sedan dess kan mäta sig med den.

Det andra problemet är Busta själv. Och då menar jag inte bara hans hysteriska utgivningstempo, utan även mannen bakom myten. Han orkar hålla ett hundrameterstempo hela maratonloppet, men för mig blir det allt som oftast lite för mycket med sjuttio minuter Busta. Inte minst när hans kreativa ego inte riktigt vet vad som egentligen vore bäst.

Förra årets Genesis blev en överraskning för mig. Det var en förvånansvärt stark skiva. Dilla och The Neptunes har hängt med sedan den gången. Men i båda fallen blir resultatet den här gången sämre. Neptunernas Call the Ambulance är faktiskt riktigt trist, till och med för att vara dem.

Flipmode Squad dyker förstås upp här och där. Busta trycker förstås in alldeles för många ord per rad. Precis som vanligt.

Men det känns som om det här är lite av en baksmällsskiva, efter urladdningen på Genesis. Saker och ting lunkar på mest i ungefär samma halvloja tempo. Framförallt saknar jag de där riktigt vansinniga infallen. Balansgångarna på vansinnets brant. När Busta får chans att explodera. Det han gör bäst.

Det blir egentligen riktigt bra bara tre gånger. Såväl Hey Ladies som I Know What You Want är softishiphop, den första signerad Wildstyle och den andra Rick Rock. I I Know What You Want dyker också Mariah Carey upp och gör ett riktigt bra jobb. Hon kan, när hon låter bli att överwaila så förbannat.

Allra bäst funkar sista spåret (okej, det finns en dancehallremix av Make It Clap allra sist) – Till It’s Gone. Tungt sväng och en burkig soulsampling från Jerry Butlers You Don’t Know What You Got Until You Lose It i refrängen. När jag sitter och gungar med upptäcker jag att jag börjar tänka på DJ Premier. Och det är ett väldigt gott betyg till producenten Tru Master.

Swizz Beatz bjuder i Together på något som påminner inte så lite om The Neptunes med spanska gitarrer. Funkar rätt okej, men inget jag går i taket över (även om det är plus i kanten för att det allra sist dyker upp några rader från Ghostbusters, det är alltid bra). Detsamma gäller Turn It Up Some, Make It Clap och Take It Off. Okej, men långt ifrån fantastiskt.

I övrigt är det rätt mycket Neptunes-kopior och, tja, det är faktiskt inte särskilt kul.

Det här är definitivt inte en av Bustas nödvändiga skivor. Men jag hoppas fortfarande att han ska lyckas samla ihop sin övervarvade kreativitet och koncentrera den i ett riktigt helgjutet album.

Och Busta, du behöver inte ge mig en ny skiva redan nästa år. Jag kan vänta lite längre. Faktiskt.

Ola Andersson

Publicerad: 2002-12-02 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-18 00:19

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #1747

13 kommentarer

Anonym Oregistrerad 2002-12-02 00:14
 

Recensionen är en enda defination av bullshit.

Pär Oregistrerad 2002-12-02 01:20
 

Pär är en enda defination av bullshit. Tjockis.

Recensionen Oregistrerad 2002-12-02 01:48
 

Pär:

Alt 1: Lär dig stava till definition.

Alt 2: Skriv en bättre recension själv.

Kalle Oregistrerad 2002-12-02 10:34
 

Har alltid gillat Busta men nu börjar det gå lite KRS-One vibbar över honom… hoppas jag har fel.

The Prodigal Son Oregistrerad 2002-12-02 10:46
 

Det finns 4 spår på den här skivan som är bra: ”Call the ambulance” (bäst), ”Make it clap”, ”Together” och ”Til it's gone”.

Christofer Oregistrerad 2002-12-02 15:51
 

Ok, Jag erkänner… Jag har burit mig dumt åt och skrivit klankande saker om din recension. Ursäkta mig det skall icke hända igen. PUSS

Pär Oregistrerad 2002-12-02 22:55
 

prodigal son> vadå för krs-one vibbar?

DFL Oregistrerad 2002-12-03 16:10
 

Busta har tappat det, all hip hop musiken är bajs nuförtiden. It´s all about the money.

No longer Busta Oregistrerad 2002-12-04 18:27
 

Recensionen sög, vadå gör bättre recension själv, faan gör bättre skiva själv då, vadå allt about the money sluta snacka skit din jävla tönt…..

Rickkard Oregistrerad 2002-12-05 10:19
 

Varför förvånad över att Tru Master spåret är så bra, han är ju grym mest hela tiden.

Martin Oregistrerad 2002-12-05 15:53
 

Martin: Det är jag inte. Jag konstaterade bara att det är en väldigt bra låt, även för att vara TM.

Ola Andersson Oregistrerad 2002-12-05 17:33
 

DFL: KRS var ju kung när Boogie Down Productions var igång, ”Criminal Minded” är en klassiker. Nu har jag blandade känslor för honom, hans senaste plattor saknar tyngd och varför sänker han sig till att käfta med Nelly för? De är ju inte direkt på samma nivå…

The Prodigal Son Oregistrerad 2002-12-12 13:47
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig