Tänk dig en massa rumpskakande bitches, forties, vräkiga lowriders, designersmycken i massor, solsken, Venice beach, pastellfärger, poolpartyn, g funk, basketplan i källaren och Hype Williams.

Släng sedan ut allt det och möblera om scenen med nedgångna innerstäder, uteliggare vid brinnande tunnor, Last Poets, köer till socialen, snöglopp, bitande kyla och livstrött uppgivenhet. Allt fångat på grovkornig åttamillimetersfilm.

Välkommen till Planeten Anticon.

Anticon har gjort sig ett rejält namn på den alternativa underjordscenen och är lika mycket ett musikkollektiv som en etikett. Kollektivet består av åtta individer (Alias, Doseone, Sole, Jel, Odd Nosdam, Passage, The Pedestrian och Why?) som är lika mycket beat-poeter som rappare. De uppträder och spelar in såväl tillsammans som på egen hand och skivbolaget har även namn som Sage Francis på dagordningen.

Det finns mycket gemensamt mellan Themselves och Alias, som släppte The Other Side of the Looking Glass ungefär samtidigt. Båda akterna får dessutom skivbolagskollegan Sage Francis att framstå som lättrallad reklamradiopop. För musiken på The No Music. kräver sin lyssnare.

Themselves, som utgörs av Doseone och Jel (den tidigare även medlem i Clouddead, tillsammans med Odd Nosdam och Why?), målar upp ett ljudlandskap som är mer schizofrent och klaustrofobiskt än det mesta jag hört på länge.

Det är ljud samplade i ett järnverk på full effekt, ungefär samma ljuddosa som The Bomb Squad hittade i slutet av åttiotalet, fast här har de vassa ljuden tvingats samman med rostiga spikar och slägga utan minsta försök att jämna till kanterna. Det är antimusik i samma skola som Tricky, fast utan att vara lika tillbakalutad. Det är Everlast på mentalsjukhus.

Cd-häftet (med texterna, fast lycka till med att tyda dem) och texterna heller inte många spår av hiphopens vanliga estetik. ”Eyes open, I want to masturbate in a locked planitarium”, ”I’m a drug addict / I’m a drug addict” och ”the more I think / the more I think about suicide” mässas det med distade röster (Doseone låter inte så lite som B-Real från Cypress Hill).

Men trots allt det här gillar jag mycket på The No Music. Mouthful, Good People Check, Live Trap (med fullständigt vansinnig kulspruterap) och Paging Dr. Moon or Gun faller på plats efter ett par lyssningar. När mina öron har börjat hitta nyanserna bland alla gnistorna och röken är det riktigt bra. Eller rättare sagt: jag gillar stora delar av dessa spår. De flesta låtar på skivan slutar inte i samma vintergata som de börjar.

Samtidigt är det här också skivans problem. Ibland blir det bara för löst i kanterna. Det blir bara ljud utan något slags fokus. I spår som Only Child Explosion, You Devil You och Out in the Open blir det mest bara irriterande och stundtals riktigt dåligt.

Men mycket av det kan förlåtas av skivans starkare ögonblick och framförallt i det bästa spåret, avslutande Hat in the Wind som blir gråsjaskig storstadsblues och spoken word bland härbärgen och matkuponger. Det blir nästan ännu bättre när extraspåret efter en paus kommer igång. Då blir det distad kyrkorgel, förvrängda röster, gamla synttrummor och afrikansk sång körd genom ett ultravitt filter.

Men som sagt, köp det här på egen risk. Även om du är en av de som håller Sage Francis Personal Journals som en av årets skivor. Du kan nämligen vänta dig en bergochdalbanefärd rakt in i hjärtats desperata mörker.

Fast det är definitivt något för dig som fått en bling-bling-video för mycket.