No Fun At All (nedan NFAA) har alltid spelat en speciell roll i mitt förhållande till den typen av snabb, melodiös (nästan trallvänlig) och välspelad skatepunk som bandet representerar. Åren i början av 1990-talet präglades av en slags öppen rasism som nästan blev rumsren hos folk genom Ny Demokrati och Ultima Thule. Luften hade blivit unken och luktade av intolerans och egoism. Räddningen och ventilen för mig fanns i hiphopen med The Latin Kings och på ett litet skivbolag i Örebro.

Med en stor fascination för Epitaph så blev Burning Heart Records ett naturligt val. Skatepunken liksom sköljde över oss med hängiga brallor och såriga knän. Sköljde förlösande över oss som avskydde den politiska och musikaliska agendan som då rådde i Sverige. Det som först drabbade mig var NFAA.

Ganska snart efter deras sista fullängdare (”State of Flow”, 2000) bestämde sig NFAA att lägga av och nu släpps alltså en samling med 24 spår (tre av dem är nya och inspelade i somras). Med hjälp av fansen har bandet valt låtarna och vilken härlig samling det är. 24 spår som avslöjar en röd tråd genom bandets produktion. Och även om bandmedlemmarna kommit och gått så har skeppet på något sätt stävat i samma riktning. För album efter album (från ”No Straight Angles”, 1994, till ”Out of Bounds”, 1995, till ”The Big Knockover”, 1997, till ”State of Flow”) så har inte NFAA gjort någon besviken, men inte heller fått mig att ropa mästerverk.

Det är skönt att återigen lyssna på NFAA för det går snabbt, men är ändå välspelat och välsjunget. Utan tvekan hör bandet till toppen av sin klass, även om också NFAA blir långrandiga om du lyssnar på det dygnet runt. Men vad är det som säger att de som kan variera sig mest är bäst? Eller att alla som tidigare spelade hardcore nu måste spela rock?

Näe, NFAA fann ett bra koncept och höll sig till det. Det ska de ha heder för. Inga rockoperor här inte. Låt på låt smids fram snabbt och smidigt och extra kul blir det faktiskt med de tre tidigare osläppta spåren. ”Aftermath” och ”Lovely Ordeal” är egna låtar och är nästan som fruset extrakt på NFAA. På versionen av Gang Greens ”Alcohol” så gästar Nikola Sarcevic och Magnus Larnhed och det blir lite mer rock, men det blir också en så bra avslutning. För efter 23 låtar så går NFAA ut med flaggan i topp tillsammans med frontfigurerna från Millencolin och 59 Times The Pain.

”Master Celebrations” är en bra samling och kanske mest av allt en synnerligen värdig avslutning för ett av 1990-talets bästa skatepunkband.