Uppföljaren till ”High Visibility” låter just som en uppföljare. Och minst lika bra. Den är i alla fall jämnare. Vi får en rad låtar som har ett närmare släktskap med varandra än vad som är brukligt på skiva med The Hellacopters. Jag trodde att det skulle betyda att speltiden skulle bli kortare. Men efter att ha lyssnat på skivan dagligen i över en månad vet jag att det inte kommer att hända. Jag verkar inte tröttna.

Kanske är den inte lika angelägen som jag skulle vilja ha den, men låtarna och produktionen är precis vad både bandet och fansen vill ha. Och jag klagar inte. Trots att de tidigare soulflirtarna inte fått mer utrymme. De glammiga tongångarna, powerpopen och arenarocken från främst 70-talet som fått mest utrymme tacklas på The Hellacopters egna vis, och även om jag inte längre vill lyssna på de band som de har inspirerats av så kan det kvitta. För filtret är näst intill oklanderligt. Nicke Andersson vet hur man gör bra låtar och han skulle inte släppa ifrån sig något som stinker.

The Hellacopters är Sveriges bästa och pålitligaste rockband. Nu kommer fler att förstå det.