Den låt jag lyssnat flest gånger på de senaste två veckorna ligger på en tolva jag fick låna av dagensskiva-David: Can’t Give You Anything, i Ministers of Sounds tio minuter långa Ministers Future Funk Vocal Mix. Artisten är förstås Kenny Bobien.

Anledningen till att den parkerat sig på min skivspelare är förstås att den är så förtvivlat bra. Men än viktigare är att den är en av de där låtarna som får hela världen att kännas som en mycket trevligare plats redan första gången du hör den. Som sprider varmt solsken även om du har drivis utanför fönstret.

Ungefär samma känsla upplevde jag för lite drygt tolv år sedan, när jag fått med mig Blaze debut 25 Years Later hem. Det var musik som precis just då lät bättre än allt annat jag hört förut. Garage och soul så sprudlande glad att till och med kvarterets lokala svartrockare började le. 25 Years Later står sig än idag.

Däremot sålde Blaze debut ungefär ingenting. Det gillade inte Motown och förpassade gruppen till en tillvaro av skivbolagshoppande. Chris Herbert lämnade skeppet. Under nittiotalet byggde Josh Milan och Kevin Hedge sitt rykte som några av housens bästa producenter och remixare. Helt nyligen gjorde de det omöjliga när de klädde Angie Stones fantastiska I Wish I Didn’t Miss You i housekostym och fick den att låta ännu bättre, ännu sorgligare.

Nu kommer så gruppens sjunde fullängdare under eget namn (lite beroende på hur man räknar). Och det här är förmodligen den skiva gruppen gjort som mest liknar 25 Years Later, med sin variation av garage och soul. Men här finns också utrymme för annat, på gott och ont.

I mina öron är Blaze fortfarande som bäst när de kastar sig ut på dansgolvet under discobollarnas speglande ljus. Som när Earth Wind & Fires Philip Bailey greppar micken i Breathe och förvandlar lägenheten till Studio 54. Ännu bättre är Sweeter Than The Day Before som är så svängig att det faktiskt är löjligt. Do You Remember House? är house av den riktigt gamla Chicago-skolan med vokalinsats av Robert Palmer. Texten är härligt hiphopbitter om att allt minsann var bättre innan det blev en massa undergenrer till housen. Lite ironiskt, eftersom Blaze garage är en sådan.

Men det finns som sagt var annat. Bailey kommer tillbaka på One World och bjuder på vad som förmodligen är den bästa låt Earth Wind & Fire aldrig spelade in. På menyn återfinns dessutom rätt mycket deep house, som Blaze mer och mer kommit att syssla med. Melodies of Love med sanslöst vacker stämsång och Gloria Muse (The Yoga Song) med sitt O’Jays-piano är två sådana.

Men det blev inte en ny 25 Years Later den här gången heller. Hur mycket jag än gillar deep house-utflykterna blir det lite för mycket jazztråk i dem emellanåt. Och när Blaze i Black Byrd Interlude/Spiritually Speaking bestämmer sig för att leka Last Poets och dra en text om de metafysiska och filosofiska aspekterna i var och en av bokstäverna i ordet ”blaze” bara ackompanjerade av trummor blir det riktigt, riktigt dåligt. Hur kommer det sig förresten att så många svarta artister verkar få för sig att man inte kan vara djup och seriös om man inte slänger ut svänget genom fönstret, skaffar en akustisk gitarr och sätter sig på en stubbe och sjunger Redeeempsha Song? Helt onödigt här.

När Blaze är som bäst är de fortfarande snudd på oslagbara på housescenen. Få i den genren kan göra musik så fullpackad med själ och sväng. Den dagen någon samlar gruppens bästa produktioner och remixer i en box kommer nog alla krig att ta slut.

För även om Spiritually Speaking är väl värd att införskaffa, kommer jag till dess fortsätta hoppas jag att de kan få till ett album av samma klass som 25 Years Later.