Jag hatar att åka buss. Det grundas dels i att jag är två meter lång och dels i att jag var tvungen att åka skolbuss från första klass i grundskolan till sista året i gymnasiet. Enda sättet att göra en busstur någorlunda njutbar är att lyssna på musik.

De senaste åren har jag haft en gammal Volvo 240 som transportmedel och därmed sluppit bussåkandet. Men förra sommaren slog en hänsynslös och känslokall(?) besiktningsman en hammare rakt genom golvet på Volvon och jag var åter hänvisad till bussåkning för att kunna hälsa på i min f.d. hemstad.

Min första ”bussfärdsräddare” var Smashing Pumpkins dubbel-CD ”Mellon Collie & The Infinite Sadness” under min gymnasietid. Efter den har det funnits ett antal och den senaste i raden är Tom McRae. En tjejkompis, som tror sig ha koll, rekommenderade att jag skulle lyssna på några låtar av denne McRae. Jag glömde bort rekommendationen och fortsatte att lyssna på ”mitt” nya fynd Black Rebel Motorcycle Club.

Men en dag när jag satt å spelade flipper på datorn kom jag på att jag ville lyssna på någon ny musik medan jag spelade. ”Kanske skulle lyssna på den där McRae” tänkte jag. Och något hände. Låten ”Hidden Camera Show” fastnade direkt, som tuggummi på undersidan av en stol. Titeln får mig att tänka på en film med Jim Carrey, ”The Truman Show”, där Truman upptäcker att hans liv är en TV-serie. Man kan självklart även dra paralleller till fenomenet dokusåpor. Texten innehåller partier som sätter sig i huvudet.

”If you love, bury it deep. When you talk, know that talk is cheap. Swallow your tongue this is not your fight, it's braver sometimes just to run.”

”…and I close my eyes, turn my face to the sky. I won't smile for your hidden camera show.”

Jag köpte skivan och upptäckte resten av låtarna. I början tyckte jag att det fanns tydliga A- och B-lag bland låtarna. Men B-laget växte mer och mer och är nu i princip jämbördigt med A-laget. Men här är ändå uppställningen:

A-laget:
”Hidden Camera Show”
”End of the World News (Dose Me Up)”
”2nd Law”
”A & B Song”
”Sao Paulo Rain”
”I Ain't Scared of Lightning”
”The Boy with the Bubblegun”

B-laget:
”You Cut Her Hair”
”Bloodless”
”Draw Down the Stars”
”One More Mile”
”Language of Fools”
”Untitled”

En låt som måste omnämnas är ”A & B Song”. Låten är en betraktelse av de två personligheterna A och B och avslutas med en av de mest briljanta textrader jag hört.

”Here we are together, let's roll the dice just one more time.
Odd number says we walk away now, even says we die.”

Tom McRaes musik är av typisk ”upp-producerad” singer/songwriter-stil, med hög kvalitet. Med det menar jag att det här är relativt lugna låtar baserade runt akustisk gitarr och en bra röst, men med musikalisk uppbackning i form av stråkar, mjukt trumspel och piano. Och det här är bra och mycket vackert. För mig spelar Tom McRae i samma liga som exempelvis Nick Drake, Elliott Smith och Mark Kozelek.

Det här är musik som kanske inte förknippas så mycket med sommaren, utan snarare med höst och mer melankoliska sättningar. Och visst, det kan jag till viss del hålla med om. Men jag kan vara melankolisk även på sommaren. Speciellt om jag måste åka buss.

När jag måste åka buss den här sommaren kommer jag garanterat att ha med mig Tom McRae. Nu när jag tänker på det, kan jag inte tänka mig något mer passande än att åka buss genom ett typiskt svenskt sommarregn och lyssna på ”Sao Paulo Rain”. Det borde ni prova.

”Shelter me from this sky, dance with me one last time…
Sao Paulo Rain…
Sao Paulo Rain…”