Utan att lyssna på texterna överhuvudtaget kan man lika gärna tro att låtarna handlar om hångel och sex, som de flesta r'n'b- och soulsånger brukar. Det är studsigt, lite smörigt, lätt funkigt och så glatt och blodfullt att man inte ens snuddar vid tanken på bibelns förmanande ord. Men nog handlar det om Jesus och Gud alltid, det här är uppdaterad gospel.

Och det är just det (förutom att musiken och sången är bra) som gör Mary Mary så sköna. Det där irriterande stela leendet som så ofta hörs i kristna sångares röster, uteblir helt hos Mary Mary. Visst, låtarna är lyckliga och Gud hjälper alla som har ångest och tacksåmycket i all oändlighet och så vidare. Men Mary Mary känns inte som kristna först och främst, utan som musikartister.

Duon består av systrarna Erica och Tina Atkins. Det är ganska svårt att skilja dem åt, både röstmässigt och visuellt (även om jag har lyckats luska fram att det är Tina som har rött hår och Erica svart). Bilder av systrarna på skivomslag och internet visar rätt och slätt ”Mary Mary”, utan urskiljbara individer. Och det är nog så de vill ha det. De är ett par, ett låtskrivande och sjungande team.

Och som de sjunger. Fantastiskt. Skolade i gospelkörer där de var hyllade solister och senare anlitade som bakgrundssångare åt bland andra Brandy och Eric Benét. Ibland får jag Chaka Khan-vibbar av deras röster, och Jazzyfatnastees och En Vogue känns inte heller långt borta. Styrka, mod och stolthet, uppblandat med ren och skär glädje.

Förra skivan ”Thankful” som kom ut 2000, innehöll förutom hiten ”Shackles (Praise you)”, en hög studsiga r'n'b-poppiga låtar och softa ballader. Som på den här. Och så fanns där en riktig klassisk gospelpärla: ”Wade in the water”, funkrockad och hård. På den här skivan blir det ”Thank you” som får stå för den riktigt gamla skolans gospel. Någonstans mitt i låten, när den håller på och byggs upp till ett stort berg av groove, handklapp, tamburin, basgångar från himlen samt en underbar gospelkörs otroliga styrka, då tåras mina ögon. Utan att jag trodde att jag kände någonting.

Och när Mary Mary avslutar sin egen kraftfulla version av låten, följer upphovsmannen Walter Hawkins version. Från en äkta och kasst inspelad musikgudstjänst, med publik och kör tätt efter honom själv i total tacksamhet till Herren för hans gåvor. Sånt sväng. Måste man vara kristen för att få vara med?

”Incredible” är bra, soundet och energin är det absolut inget fel på. Och den är mer solid än den förra skivan. Men det är på låtarna det stupar. Det finns en hel del bra låtar, men också några riktigt astråkiga. Valet av Stevie Wonder-covern ”You will know” är förvisso självklart med sitt bönetema, men inte ens jag tycker den är så fantastisk musikaliskt sett. Och några av de mest tradiga låtarna hade kunnat röstarrangerats lite till åtminstone.