Man kan få en sämre start än att få Run DMCs Jam Master Jay som mentor om man vill slå igenom som hiphopgrupp. 1993 kom debuten Bacdafacup på Jays egen etikett JMJ Records. Slam (en av världens bästa hiphop-partylåtar) brölade ut genom högtalare mest överallt och debuten sålde hur många busslaster som helst.

Lite mindre känt är kanske att Bacdafacup kammade hem priset för ”best rap album” vid Soul Train Awards 1994.

Och visst, Onyx skakade om hiphopen med sina rakade skallar, sin brölande rap och sin stökigt mullrande jazzhiphop. Som mer oborstade kusiner till Pete Rock & C.L. Smooth.

De två efterföljande skivorna gjorde betydligt mindre väsen av sig. Inte minst bland kritiker och skivköpare. Det verkar som om gruppen också insett det. Med titeln Bacdafacup: Part II och förstasingeln Slam Harder hoppas man förmodligen nå samma höjder som första gången.

Och det går ju förstås inte alls.

Onyx ser fortfarande stenhårda ut på bilderna. De tar fortfarande i så att de spricker. De är fortfarande rakade. Men musiken låter mest trist och oinspirerad.

Undantag finns. Slam Harder är sprängfylld med riktigt svängigt sommargung som får mig att nicka gillande med huvudet. En skön vokalsampling hämtad från John Sebastians Welcome Back sätter stämningen. Tillbakalutade soulgunget i Gangsta med gästande Platinum Plus är förmodligen det minst hårda Onyx spelat in. Jag gillar det som fan. Mörka Feel Me, med sitt ekande Dr. Dre-piano, känns som ett mer moget Onyx. Om det här är vägen gruppen kan ta att komma i framtiden välkomnar jag det.

För resten är som sagt mest alldeles för intetsägande. Några låtar sticker ut: Hold Up, Hood Beef och Big Trucks. De sätter sig. Men inte för att de är bra.

Utan för att de är så förbannat irriterande.