Det börjar ju så bra, mitt i takten på ”Deep Hit of Morning Sun”. Som om de utropade: Vi har varit här hela tiden, var har ni varit? Tyvärr är låten lite för lång, men det är en bra låt.

När den kliver över i ”Miss Lucifer” har jag mungiporna uppåt (även om singeln var en besvikelse – hur i helvete kunde Alec Empire-mixarna vara de tråkigaste OCH mildaste på singeln?). Det är långt ifrån deras bästa singel-låt, men den duger.

”Autobahn 66″ kunde kvitta. ”Detroit” känns som en upprepning.

”Rise” är en kapitulation. Jag kan förstå att de inte släppte den som ”Bomb the Pentagon”. Men jag kommer aldrig riktigt acceptera det. På ”XTRMNTR” var det en del av charmen. Tjurigt och utan kompromisser. Deras sätt, ingen annans. Det hade varit en sak att inte ta med låten. Om de bara sagt att det inte skulle funka att ha med en sån låt och att de inte kunde kompromissa. Det här är en kompromiss och en dålig sådan. Dessutom är ”Bomb, bomb, bomb the Pentagon” en mycket bättre refräng än ”Rise, rise”.

”The Lord Is My Shotgun” är en bra titel. Och en hård ”Star” om du vill, hur som är det en bra låt. ”City” är bättre i David Holmes version ”Sick City” från ”Bow Down to the Exit Sign” dit Bobby ursprungligen skrev den. Där är den svettigare, ärligare och svängigare.

”Some Velvet Morning” är kanske ok, men vid det här laget är jag ganska irriterad. Funkar nog bättre på en blandskiva än just här. Å andra sidan kan jag inte komma på ett enda riktigt bra skäl att verkligen ta med den på en blandskiva just nu. För att Kate Moss är med och sjunger är inte skälet jag letar efter.

”Space Blues #2″ försöker, men lyckas inte ta rollen som ”Star” på den här skivan. För det första är platsen redan upptagen, för det andra är det bara onödigt att försöka så hårt. Jag blev nästan förbannad när Patrik Hamberg tog med den på en blandsskiva i förra veckan.

Det här är förhoppningsvis en mellanskiva, innan de går vidare till något nytt, eller faktiskt gör något ordentligt av ett hårdare ”Xtrmntr”-sound. För jag hoppas att det inte var hit de skulle. Egentligen kanske man inte skall bli så besviken. Att gå från ”Screamadelica” till ”Give Out But Don't Give Up” till ”Vanishing Point” till ”Echo Dek” till ”Xtrmntr” borde ingen klara. Egentligen borde jag kanske vara glad för det som varit, men jag blir ännu gladare om det här bara är ett litet vattentramp i en längre kedja.