”Alice” är lugnare och jazzigare än syskon-skivan ”Blood Money” som släpptes samtidigt, våren 2002. Precis som ”Blood Money” är ”Alice” musik från en teateruppsättning av Robert Wilson. Pjäsen sattes upp i Hamburg 1992 och baserades löst på Lewis Carrolls förhållande till Alice Lidell (hon som var förlagan till ”Alice i underlandet” och ”Alice i spegellandet”).

Vackra, trumvispade bakgrunder lägger tonen för en sorgsen Tom som sjunger om regndroppar på fönstret och olycklig kärlek. ”Alice” är skivan att välja för de som uppskattar en mjukare, tryggare Waits. Sträva fingrar som ändå tröstar mjukt, en själ som aldrig hetsar upp sig i onödan och som du kan luta dig mot när du inte orkar mer.

Skivan börjar med med titelspåret. Omåttligt vackert och sorgset. Fortsätter med ”Everything You Can Think” som stöts fram och målar en bisarr verklighetsbild som ändå känns sann. I ”Kommienezuspadt” ljudhärmar Tom och jag ser en bild av en galen varieté-artist som dansar i ett gathörn, utan stopp och utan reson. Mitt hjärta blir tungt av ”Poor Edward” med sina dystra stråkar. Och som för att jag inte ska gå ner mig totalt lyfter bandet och Tom direkt upp mig med hjälp av ”Table Top Joe”. Och istället för att börja gråta vill jag med ens kroka arm med en vän och gå aspackad nerför en mörk gata, en varm höstkväll och diskutera lysande framtidsplaner som till exempel Toms förslag att gå med i en cirkus.

Tyvärr faller skivan lite sen. Det finns några godbitar här och där, men i stort är det lite för mycket dravel över avslutningen. Kanske är jag mätt vid det laget, kanske är det inte så bra. Men det spelar inte så stor roll. Trots att jag inte nämnt alla spår är vi redan uppe i sju bra låtar på den här skivan. Då kan det kvitta att jag tröttnar lite på slutet.