Det vore lögn att säga att Bruce Springsteen någonsin varit helt borta ur rampljuset men ett ofrånkomligt faktum är att de skivor han släppt efter ”Born in the USA” inte tillhör klassikerna i hans utgivning. Det har funnits guldkorn på samtliga och ingen har varit direkt svag men det har, framförallt i jämförelse med tidigare släpp, känts att det saknats något. Fram till nu. För ”The Rising” visar att Springsteen är tillbaka och det med besked.

Givetvis beror en stor del på att han nu för första gången sedan ”Born in the USA” återförenats med sitt E Street Band. För även om det finns en del bra spår på dubblelsläppen ”Human Touch” och ”Lucky Town” och ”The Ghost of Tom Joad” i all sin avskalade lågmäldhet för mig är en av Springsteens högtidsstunder är det tillsammans med The E Street Band han verkligen kommer till sin rätt.

Det finns en följsamhet och förståelse mellan dem som får låtarna att lyfta ytterligare en dimension. Något som inte minst märktes på förra årets liveskiva ”Live in New York City” där Springsteen lät bättre och mer vital än på länge.

En annan bidragande orsak är producenten Brendan O’Brien som, samtidigt som han uppdaterat soundet, också lyckats få det att låta som Springsteen ska låta. Mycket snyggt.

”The Rising” har också den låtmässiga variation som till viss del saknats på hans senare skivor. Här får vi genomamerikansk muskelrock i ”Further On (Up The Road)” och ”Countin’ On A Miracle”, suggestiva balladerna ”Paradise” och ”The Fuse”, lättsamt popstomp i ”Waitin’ On A Sunny Day” och ”Let’s Be Friends (Skin To Skin)”, givna livefavoriten ”Mary’s Place” och får möta pastor Bruce i avslutande ”My City Of Ruins”.

Det spår som sticker ut mest är ”Worlds Apart” som gästas av Asif Ali Khan och hans kompmusiker och inleds med tablas och andra orientaliska instrument. Men efter en vers övergår den plötsligt tyvärr till Springsteen-rock enligt formulär 1A. Det känns tråkigt när Khan och hans musiker nästan försvinner helt och inte hinner sätta sin prägel på låten. Det hade varit intressant om de hade fått höras i ännu större utsträckning då det onekligen låter spännande när Khans röst svävar ut och in i mixen.

Överlag är inte ”The Rising” heller melodimässigt det starkaste Springsteen släppt. Titellåten fortsätter fortfarande att växa men är långt ifrån den mest omedelbara låten på skivan. ”Empty Sky” rullar på men vill inte riktigt etsa sig fast och samma sak gäller låtar som ”Countin’ On A Miracle” och ”You’re Missing”.

Men vid de tillfällen när musiken inte riktigt når hela vägen vägs det upp av Springsteens texter som till stora delar är centrerade kring händelserna i New York 11 september. Springsteen hämtar näring ur det och resultatet är en samling texter som är bland det starkaste han någonsin skrivit. Många gånger sorgliga och, som i ”You’re Missing”, väldigt rörande men också försonande och livsbejakande.

Det senare inte minst i makalösa ”My City Of Ruins” som lånat inte så lite från Curtis Mayfields ”People Get Ready” i sin uppbyggnad och ackordföljd. En sprudlande hyllning till livet och det närmaste gospel Springsteen någonsin varit.

Till de andra stora höjdpunkterna hör ”Mary’s Place”, som med Danny Federicis orgel i refrängen, ett brölande saxsolo av Clarence Clemons och växelsång mellan E Street Band och Bruce har alla förutsättningar för en blivande klassiker. Några andra är glada 50-talsinspirerade popschlagern ”Waitin’ On A Sunny Day” och dystra, nedtonade ”Paradise”.

Men även om man lätt kan ägna sig åt att plocka ut sina favoriter är det framförallt helheten som imponerar med ”The Rising”. Det finns ett bakomliggande tema som behandlas och blir belyst genom hela skivan och som till slut flätas ihop till en imponerande enhet.

”The Rising” är en storstilad comeback och en av Springsteens starkaste skivor på bra många år.