dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Public Enemy: Revolverlution
Revolverlution (CD) Public Enemy
2002
Slam Jamz/Koch/Edel/Playground
6/10

Live? Studio? Remix?

Lyssna

Sök efter skivan

Public Enemy går in på sitt femtonde år. En anledning så god som någon att släppa en skiva. Eller första delen i en trilogi.

”Revolverlution” – historiens första interaktiva skiva säger PE och det kan nog stämma. Det här är interaktivt på ett helt annat sätt än tidigare försök i den genren. Här handlar det inte om att det finns möjlighet för dig att göra en egen remix som ingen annan får höra eller att du spelar ett spel och vinner en resa för att träffa bandet.

Chuck D, Flavor Flav, Professor Griff och de andra har låtit fansen vara med på flera sätt längs vägen. Ett fan har fått designa omslaget, ett annat har skrivit skivans liner notes, ett tredje har valt ut gamla liveupptagningar, fyra andra har remixat lika många klassiska PE-dängor. Interaktivt var ordet.

Men det här är ändå i första hand inte någon sorts samlingsskiva. Viktigast är de nio nya låtar som bjuds. Resten är att betrakta som godis för att locka fler köpare.

Det öppnar lysande. I inledande ”Gotta Give The Peeps What They Need” tar de tillsammans med nye kompanjonen DJ Johnny Juice ett steg bakåt och flera framåt. På ett slagverk- och gitarrdrivet beat som mest påminner mig om The Last Poets visar Chuck D att han fortfarande är en av de hårdaste. Det svänger bättre än på många år.

DJ Johnny Juice andra insats, ”Get Your Shit Together” är kanske inte fullt lika stark, men stakar ändå ut en delvis ny väg för Public Enemy med vilda congas.

I titelspåret har Professor Griff tagit över produktionen och visar att det här är mer hans skiva än någonsin tidigare. ”Revolverlution” är ett PE-typiskt oljudsepos. Som en ångvält kör de rakt fram och över. ”I don't give a damn if you bounce to this / I don't give a damn if you dance to this” rappar Chuck D medan Flav rått och retsamt skrattar ”Ha ha” och stönar och skriker runt Chucks rim. Tre minuter magi.

Griff står mer eller mindre ensam för ytterligare två av skivans spår ”Now A'Daze” och ”What Good Is A Bomb?”. I den första agerar Chuck D sidekick till Griff. Den andra drivs fram med hård gitarr, Griff tillsammans med 7th Octave. Lyckligtvis faller de inte ner i det urtypiska hårdrockshiphopfällan. Båda är ok, men inte mycket mer än så.

Chuck D:s meste samarbetspartner från de senare åren, Gary G-Wiz, finns så klart med. Med blandade resultat. ”Put It Up” är slentrian. ”54321… Boom” känns lite halvfärdig. Flavs solonummer ”Can A Woman Make A Man Loose His Mind?” är bäst med sin enerverande och repetitiva höga pipslinga.

Släpptes någonsin Flavs soloalbum? Kanske blev det bara i mp3-form?

”Son of a Bush” har jag lyssnat på länge, men den har fått mer tyngd och för mer oväsen än någonsin nu. Texten är en av de bästa från Chucks penna någonsin. En våldsam attack på George Bush i både den äldre och yngre varianten. ”He's the son of a bad / The son of a bad man” går refrängen, ”Killed a 135 at the last count / Texas bounce / Texas bounce” går texten i en av verserna, ”Ain't that a Bush” är det nya talessättet som Chuck D skickar med oss. Vasst och pricksäkert.

Av remixarna är det den galna versionen av ”B Side Wins Again” signerad Scattershot som faller mig mest i smaken, den tillför både nytt och bra. Molemans version av ”By The Time I Get To Arizona” behåller en stor del av det ursprungliga groovet och klarar sig med ett godkänt. De sista två glömmer jag helst bort.

”Revolverlution” är ett vansinnigt spretigt album. Chuck D skriver själv att han helst ville göra tre snabba tolvlåtarsalbum i rad, men att han insett att det är svårt att sälja sådana idag. Det förklarar idén med fan-remixar och livespåren. Om du programmerar din CD och väljer dina tolv favoriter bland de tjugoen spår som finns här är det inga problem att få fram ett riktigt starkt tolvlåtarsurval.

Se där, ytterligare ett inslag av interaktivitet.

Som helhet blir det här bara bra. Jag hoppas att det är tillräckligt för att fungera som det där passet till världsturnerande Chuck skriver om i sin text i CD-häftet. Jag skulle gärna se dem på scen under det kommande året. Låt säga att de gör USA i höst och i vår så att vi får se dem på festivalerna i Europa nästa sommar.

Om 18 månader kommer del två i den här märkliga trilogin. Jag ser fram emot det.

Patrik Hamberg

Publicerad: 2002-08-12 00:00 / Uppdaterad: 2008-08-26 21:55

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #1570

2 kommentarer

This is what I call In Da Hood. Men tyverr fungerar det inte i det 21:a orhundradet. Mp3 ska det tydligen vara och inte vinyl…

Fattaru Oregistrerad 2002-08-12 11:48
 

Makoolio är den enda sanna rapparen!

Das Mann Oregistrerad 2002-08-13 11:39
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig