Jag tänkte för en gångs skull vara aktuell och skriva om musik som ligger på hitlistorna. Den som inte hört den oskattbara låten ”A Little Less Conversation” med Elvis (och i och för sig nåt talanglöst klantarsel som kallar sig DJ och har sabbat låten nåt bedrövligt) den här sommaren finns troligtvis inte. Låten kommer från det här underbara tillfället i juni 1968, då Elvis Presley bestämde sig för att komma tillbaka.

Det var länge sedan Elvis hade haft en hit. Åratal sedan. Och de töntiga filmerna gick sämre och sämre. Så det var dags att tala om för folk var skåpet skulle stå och vem som var Kungen av Rockenroll. En tv-special planerades, tvådelad med härliga hitparader och insprängda nya presumtiva storsäljare. Och så rå, svettig rock'n'roll som en lycklig bonus.

Första skivan innehåller den mer tillrättalagda scen-akten där en vacker Elvis i snygga kostymer framför orkestrerade sextiotalsversioner av sina gamla dängor, som ”Jailhouse Rock”, ”Hound Dog” och ”Love Me Tender” med effektfull ljussättning och dansare som dekor. Ett nio minuter långt gospelmedley får plats här, precis som ett lite råare ”Road Medley”. Och så 2002 års storsäljare ”A Little Less Conversation”, som faktiskt inte funnits på skiva i sin nuvarande form förrän 1998 när den här fullständiga versionen av ”The Comeback Special” kom ut. I den här utgåvan finns också de mer busiga tagningarna av showen, där Elvis spexar och snackar mitt i numren.

Vissa av de gamla låtarna mådde nog bättre i sin ursprungliga enkla rockkostym, än i spruttiga, färgglada sextiotalskläder, även om jag gillar den hårda tonen i de flesta numren. Det finns inget publikfriande fjanteri och desperat ”snälla ta mig tillbaka” i Elvis fullkomliga och mogna röst. (Jag vet att jag låter religiös, kan inte hjälpa det.) Men det var ju 1968 och producerat för tv, så soundet är lite fånigt stundtals.

Men nu är det ju den andra skivan också. MTV har helt säkert haft den andra delen av The Comeback Special som förebild för sin fantastiska serieidé Unplugged. Det här är nämligen så opluggat som det blir, med en av världens bästa sångare ihop med delar av sitt äldsta kompband, fjorton år senare. Till stora delar är det samma låtar som i stå-showen, men här i enkla och mer grundläggande tappningar. Det är musikerflams och tramsjam blandat med helt oförvanskad, hård, köttslig och gudomlig rock'n'roll. Framför en liten samling ditplacerade vackra människor (mest flickor) som till delar antagligen var ovetande om att det de hörde var historisk, hysteriskt bra musik.

The Comeback Special har gått på svensk tv vid flera tillfällen och jag har varit galet kär i honom sen jag såg The Sitdown Show första gången. Elvis. Snyggare än någonsin, 33 år gammal. Självsäker, humoristisk – en riktig man. Solbränd, i slimmad skinnkostym. Men viktigast: en röst och en utlevelse som man sällan eller aldrig får se och höra bland de nu levande. Svett. Sex. Rock.

Den som någon gång förnekat att Elvis var en stor rocksångare bör lyssna på den här skivan. På oerhört kassa inspelningar från spontana jamsessions i omklädningsrummet låter Elvis som om han sjunger för sitt liv. Så ostrukturerat, så mycket soul och så otroligt jävla bra. Och det var faktiskt just de (aldrig tidigare utgivna, naturligtvis) bandupptagningarna som övertygade honom om att en liten, tajt, opluggad konsert skulle funka. Inte sedan mitten av 50-talet hade han haft riktig publikkontakt och var hypernervös. Visste helt enkelt inte hur superstjärnan Elvis skulle bete sig inför publik.

(Detta har jag lärt mig genom att läsa häftet till skivan, som ger en schysst genomgång av turerna kring bakgrunden, låtval, Elvis krav och nojjor, förändringar i showen och annat intressant.)

Men det funkade ju perfekt. Elvis hade humor och självdistans. Elvis var otroligt musikalisk. Elvis hade en drift att sjunga och gav allt. Elvis var och är The King. Säger någon emot, lyssna på ”One Night” från den här skivan och ta tillbaka det.