Hur många av er har egentligen suttit och hoppats på ett livealbum med Ozzy Osbourne?

Vore det inte för den där både jobbiga och samtidigt underhållande dokusåpan på MTV skulle just den här samlingen kanske aldrig sett ljuset.

Men här gäller det att rida på all den uppmärsamhet som dokumenterandet av familjen Osbournes liv gett. Unga fröken Kelly Osbourne har redan hunnit släppa en mer än lovligt halvkass cover av Madonnas ”Papa Don't Preach” och ett soundtrack till TV-serien har också hittat ut (om jag minns rätt finns Kellys låt där tillsammans med tre eller fyra av Ozzys).

Nu hade väl herr Osbourne inget studiomaterial som var tillräckligt klart, så slavdrivaren i familjen, mamma Sharon, såg till att leta upp en liveupptagning från Budokan inspelad 15 februari i år.

Lite så känns det faktiskt.

När jag sedan börjar lyssna på skivan slår några saker mig mer eller mindre omgående.

För det första, Ozzy sjunger oväntat bra. Hans rösts omtalade bräcklighet märks det inget av. Det är svårt att inte tänka tanken att den, åtminstone bitvis, kan vara studioinspelad i efterhand. Jag hoppas att jag har fel.

För det andra. Zakk Wylde tycker att det är väldigt roligt att spela gitarr. Lite för roligt om du frågar mig. Efter ett tag blir det ganska påfrestande att höra honom göra skalövningar och glatt utveckla riffen åt de mest bisarra håll i klassiska låtar som ”I Don't Know” och ”Mr. Crowley” med någon sorts avancerad fingergymnastik.

För det tredje. Låtlistan innehåller jobbigt många låtar ur de senare årens produktion. Inte så konstigt egentligen, men för en sur gammal lyssnare som jag är det för många låtar av typen ”I Don't Want to Change the World” och ”Mama. I'm Coming Home”. Det är väl å andra sidan ett tecken på att mitt intresse för Ozzy dog ganska direkt efter ”Ultimate Sin” (även om jag köpte ytterligare minst ett studioalbum efter den).

Problemet med de äldre låtarna är främst att jag redan har dem i bättre liveversioner på ”Randy Rhoads Tribute”.

Ozzy är förvisso alltid Ozzy och han sitter på en imponerande låtskatt (även om han som vanligt i solosammanhang väljer att bortse från större delen av Black Sabbath-materialet). Dessutom går det ju att turnera med en tråkigare rytmsektion än Robert Trujillo (bas) och Mike Bordin (trummor). Så även om jag har mina invändningar mot Zakks gitarrspel blir jag faktiskt lite sugen på att se Ozzy live innan det är för sent på riktigt.

Och det är väl åtminstone ett rätt.

Å andra sidan undrar jag hur många gånger till jag kommer att lyssna på den här skivan istället för ”Randy Rhoads Tribute”? Inte så många förmodligen.