Det något ovanliga namnet …and you will know us by the trail of dead kommer från en gammal legend i mayakulturen. Denna böjelse för något så ovanligt har också präglat bandet i mångt och mycket. Inte sedan Mick Jagger och Jim Morrison härjade har rockmusiken varit lika levande, visionsfrigörande och farlig. Rock kan liknas vid ett barn som får tag i en tändsticka; det kan inte göra så mycket utan plån. Först då börjar gardinerna ta fyr.

Det här barnet har plån i överflöd. Och det vet hur man tänder på.

Fyra amerikanska killar misshandlar ett trumset något så överjävligt i ”It Was There That I Saw You” att himlen måste gråta. När de sedan metodiskt fortsätter att ge Julian Casablancas en hord av knytnävsslag mitt i solar plexus, dessa ledda av Jason Reeces mäktigt grymma stämma i refrängen, kan man bara inte låta bli att ducka för flygande projektiler.

Och de fortsätter komma. Från alla håll och kanter. Skivans tredje spår, och tillika andra låt, ”Another Morning Stoner”, är som en av Jeff Tweedys trasiga relationsberättelser pluggad med ett ton sprängmedel. Och killarna i Trail of Dead är inte rädda för att klämma åt detonatorn. Men de gör det med stil, och får på sitt eget oförstörda vis tonerna att låta som utdragna, förvridna skelett av kvarlevor från Velvet Underground och Slint.

Det här är den bästa rockskiva som gjorts under 2000-talet. Oavsett vad alla säger. Oavsett vad alla tycker. Visst kan folk fortsätta att propagera för att popmusiken tillhör Storbritannien och att en testosteronsprutande förbannad Mick Jones på scen golvade allt motstånd på sin tid, men faktum är att fyra amerikaner med sin tredje skiva (senaste var Madonna för två år sedan) redan sagt allting som går att säga om hur bra musik kan vara.

Det här är första Morrison-bok i rockmusikens Nya Testamente. Allting står här skrivet, svart på vitt; hela reinkarnationen. Du är övertygad om att världen snart går under efter att ha lyssnat på ”Heart in the Hand of Matter”, och du liksom bara vet att dina föräldrar är utomjordingar som röker brass och flisar gitarrer på helgerna efter att ha plogat igenom ”Relative Ways”. Skivan öppnar dina ögon.

Jason Reece som allt som oftast står bakom miken i Trail of Dead har världens vackraste stämma. Hela ”Source Tags & Codes” är egentligen en enda stor bekräftelse. Musik är verkligen bäst när den är uppskattad av en liten lyckligt lottad skara. Som galna hundar som morrande sliter varandra i stycken stormar de fram och river upp feta sår i en genre som får räknas som musikens ryggrad. Låten ”How Near, How Far” känns just nu som den bästa enskilda prestation från något band någonsin. Den tre minuter och femtiofyra sekunder långa låten är så packad med underskön melankoli och konstnärlig briljans i sin fullhet att det inte går att ens försöka finna en enda vass kant. För det är just det; hela låten ÄR en sylvass spets som genomborrar allting annat. Med mjuka toner slipar den, likt vatten slipar en sten under årtusenden, sina vapen till perfektion. Jason Reece gormar med en stämma som en gud om oljemålade ögon, vackra kvinnor och naturfenomen. Nynnar du inte ”how near, how far, how lost they are” efter att ha hört låten kan du ingenting om musik.

”I don't know what in the world is trying to save me
but I can feel its hand and it's guiding me in sign
From lives I've tried to lead
to the one that I received
Each pointed sign along the road
will melt away in source tags & in code”
- Source Tags & Codes

Det finns tio låtar på skivan. Dessa tio toppar skjuter upp likt gigantiska torn i höjden och breder ut sin skugga över allt annat som vi älskat och prisat så högt. Den här skivan knockar allt annat motstånd, krossar de ramar vi försöker passa in den i och tydligt visar vem som är kung i musikvärlden och i skivsamlingen. Jag vet inte om någonting jag hört innan har framstått med samma gigantiska pondus, mångsidighet och briljans, men jag tvivlar.

Det är helt enkelt för bra för att jag ska kunna greppa det. Jag tror inte att Jason Reece, Kevin Allen, Neil Busch och Conrad Keely själva insett vad det är de har format. Jag vet bara att om man idag talar om vad Velvet Underground gjorde då, kommer man i framtiden att tala om vad Trail of Dead gjorde idag, vad de har skapat med ”Source Tags & Codes”. En sorts självdestruktivitet med hjärna är vad det är; en perfekt balans mellan satir, ironi, apokalyptiska nyårslöften och färgstarka känsloyttringar. Precis allt som är bra med rocken har Trail of Dead lyckats bevara, och samtidigt, mitt i en generationsväxling där vi trodde att vi redan hört allting, blåst in frisk luft i genren igen.

Frisk luft som får dig att andas.

Skottpengar på den som vågar påstå någonting annat.