Jag stötte oförhappandes på Blue Break Beats vol. 2 på en skivrea förra året och fick direkt en bästisskiva för en månad framåt. Den följdes snart av volym 3 och för några veckor sedan lade jag vantarna på den fjärde plattan i serien. (Den första återstår för att göra min serie komplett och jag är ganska säker på att den kommer att vara lika bra.)

Konceptet med den här plattan (och de andra volymerna) är ”låtar som samplats av andra artister” och den innehåller lika delar jazz, funk och soul. Nja, kanske lite mer jazz än något annat, de ges ju trots allt ut av det klassiska jazzskivbolaget Blue Note. Och det svänger grymt.

Jag kan verkligen rekommendera folk som gillar hiphop och annan musik som använder samplingar att utforska den här serien eller för all del någon annan samling på samma tema. För det är rätt åt en att få några aha-upplevelser när man upptäcker att det där fräna riffet eller den där catchy refrängen haft ett långt liv innan någon ny och modern artist förde fram den i ljuset igen.

”Groove is in the heart” med Deee-Lite hittades till exempel halft på av Herbie Hancock 1966, ”Three is the magic number” skrevs inte av De La Soul utan Bob Dorough 1972. Allt detta kommer visserligen inte som någon chock, men det är intressant att höra originalversionerna. Ger en lite perspektiv.

Och så är det förstås en väldigt bra skiva. Jazzen på skivan representeras bland andra av Gene Harris, som är en ruskigt svängig jazz/funkpianist jag har upptäckt genom Blue Break Beats. ”The beat goes on” med trummisen Buddy Richs orkester (med dottern Cathy Rich på sång) är inte bara sextiotalsstruttig utan dessutom fullständigt galet storbandsjazzig.

Funk får man så man klarar sig i Banbaras ”Shack up”, Ike & Tinas version av ”Whole lotta love” och i nämnda ”Bring down the birds” med Herbie Hancock. Soul och jazzfunk finns också fint doserat samt den mer experimentella ”Woman of the ghetto” med grymma Marlena Shaw (som lånat ut hela sin refräng till Blueboys ”Remember me” – Geng-geng-geng-geng-geng, ni vet).

Den enda kassa låten på skiva är ”Little green apples” med Monk Higgins. Han spelar så surt på sin sax att jag är tvungen att hoppa över den varje gång. Men den har tydligen samplats av Gang Starr i ”Code of the streets”, obegripligt nog.

För mig funkar i alla fall Blue Break Beats som historielektion och stadga i mitt musiklyssnande. Och så svänger den ju så mycket, men det har jag väl redan sagt.