Jag kan inte hjälpa att jag känner det som Plastic Fang är en mellanskiva. Och faktiskt JSBX sämsta på tio års aktiv karriär. Men det är mer bedömt efter en JSBX-mall än något annat. Antagligen kommer det talas om att yngre förmågor sprungit om dem i bluesig rock'n'roll, men det är inte riktigt så. The Blues Explosion kör på sitt eget spår. Även om Plastic Fang inte är fantastisk kommer jag spela den mycket. För precis som vanligt förföljer mig små textrader och utrop, som aldrig släpper taget.

Jag tycker inte det verkar som de velat gå vidare med Plastic Fang. Att de istället ville ta ett steg tillbaka och göra det enkelt igen. De har gjort en postmodern resa genom sin karriär som på ett sätt ledde dem till mål med Acme (och kanske ännu längre med Acme Plus). Ett steg framåt därifrån hade knappt varit JSBX längre, även om jag skulle vilja höra det. Men det känns logiskt att den här framför allt är en rockskiva. Ett steg bakåt för att kunna få överblick. Och få till en svängig rocksskiva.

Av de äldre skivorna känns Plastic Fang mest lik Crypt Style. Lite mindre avig bara, mer lik Magical Colors från Acme. Produktionen är ganska rak, Steve Jordan har gjort Plastic Fang till en homogen skiva, till skillnad från Acme:s alla producenter och mixare – som i och för sig gjorde den skivan helt fantastisk. Texterna är dessutom mer tematiska än någonsin, monster och skräckfilmsreferenser förekommer i var och varannan låt, vilket också bidrar till den sammanhållna känslan.

Favoriten just nu är tillbakalutade Killer Wolf, men det har varierat under dagarna jag haft Plastic Fang i cd-spelaren. Hold On är skönt svängig med Bernie Worrell (Parliament/Funkadelic) på orgel och Dr John på gitarr. Bernie Worrells andra gästbidrag med moogbas på Over and Over är ännu bättre, även om låten är sämre. Shakin' Rock'n'roll Tonight stänker in rocken och singeln She Said funkar bra som stämningshöjare.

Plastic Fang är stabil och något att lyssna på länge. Precis som de andra skivorna varit.