Gitarrljud som om det kom från Albinis Electrical Audio Studios i Chicago. Fast trion kommer från Sverige och Pelle Gunnerfeldts Studio Gröndal i Stockholm. I en intervju på tjuvlyssna.com säger Gunnar Lindstedt att de ofta jämförs med Shellac för att folk inte hört mer slammer än Shellac. Sen kan man ju tycka att det också beror på att de faktiskt låter ganska mycket som just Shellac. Även om influenserna är fler än så. De har lyssnat på sin noisepoprock, om man säger så.

Inledande pianodrillen i Ola Paloma Blanca övergår i en varningssignal och At the Farm. Disten stampas ner och basgången brottas med trummorna om utrymmet. Långsamt, men inte sakta. De ramlar fram och fyller ut med gitarr. Gunnar låter som han harklar fram några rader till demonerna som förföljer honom. Sen kliver Kate Breinender fram med ett frenetiskt sångnummer i Rogan Josh. Med galen röst sjunger hon att hon vill rida hans stora svarta häst och inom en minut är ridturen slut. Och både hon och hästen tuggar fradga. Lätt andfådd tvingas jag därefter in i en ljudvägg av Hare-Lipped och blodsmaken börjar nästan kännas i munnen.

Jag är faktiskt helt slut efter den här inledningen. Det är bra som fan, men jag blir helt zonkad. Klarar inte riktigt av att ta till mig mer. Orkar inte.

Första gången de låter mig andas ut är i GMC 2001 där en samplad tupp hjälper Markus Gustafssons trummor med taktslagen. Mina tankar börjar gå mot en psykedelisk värld som David Cronenburg skapat – när som helst kommer mina hörlurar få fingrar som letar sig in i mina öron för att förgrena sig vidare i min kropp.

Förvirrad och rädd fortsätter jag igenom Best in town (B.I.T.). Disten tar aldrig slut och jag känner mig jagad, även om tempot är lugnare. Helt lugn blir jag först i Out in the Fields som dock tar slut lika fort som det börjar. Istället får jag den mässande gitarren i Mypa och sen avslutande Don Chinos med Daniel Gildenlöw (Pain of Salvation) som gästartist. Och han får kliva på med ett gitarrsolo som jag inte blir klok på. När J. Mascis hädade i kyrkan med gitarrsolon i den puritana indierocken var det väl ok för att ingen annan gjorde det, men det här onanipartiet hos Soviac förstår jag inte alls. I resten av låten mässar Gunnar We're Gonna Wear Them Out, som om det inte vore gjort för länge sen.

Det kanske låter som om utmattningen bara är negativ, men så är inte fallet. Jag uppskattar oroskänslan som får mig att sitta på kanten av stolen, redo att fly. Jag måste ta ställning till Soviac, inte bara lyssna. Har väldigt svårt att tro de skulle kunna lämna någon oberörd. Helt perfekt är det dock inte. Antingen söker jag en bättre strukturerad platta eller mer variation. Oavsett vilket skall det bli kul att följa Soviac i framtiden.

De får nästan två extra plus tack vara det överkitchiga omslaget med tillhörande cd-bok, sållat med katter, glittriga kycklingar och en collie som det står Hot Dog på, bland annat. Fast jag lyckas hålla mig.