Blanda tre delar dub, en del reggae, en del disco, en del musikalmusik och en del brittisk humor med en nypa funk och jazz. Blanda väl. Smaka av och krydda med lite elektro. Vad blir det egentligen?

Earl Zinger är ett av flera alter egon som Rob Gallagher (ex Galliano) använder sig av. Han har jobbat lagom mycket på att dölja vem som egentligen är Mr Zinger, bland annat genom en fantastiskt underhållande biografi som följer med skivan till journalister och recensenter (förvånansvärt många har inte orkat se bortom den även om de flesta konstaterat att den omöjligen kan vara sann).

Nu har inte Earl Zingers musik särskilt mycket gemensamt med den musik Gallagher gjorde i Galliano. Där Galliano huvudsakligen lutade sig mot jazzfunken lutar sig Zinger främst mot dubreggaens största galningars arv. Här finns gott om kopplingar till kanske framförallt Lee ”Scratch” Perry. Här finns också gott om ärke-brittiska inslag (hyllningen till ”A Few of My Favourite Things” från ”Sound of Music” i ”Go Round” och den minst sagt egensinniga dubreggaeversionen av Blurs ”Song 2″ är de tydligaste exemplen).

Mest av allt blir jag på gott humör av att lyssna på ”Put Your Phazers on Stun Throw Your Health Food Skyward”. Det är en lekfull skiva som inte drar sig för att vara barnslig och fånig. Här formligen kryllar av galna och ibland rent meningslösa inslag.

Knasig brittisk dubpop.

Visst, precis som i fallen Gorillaz och BS 2000 blir det lite för mycket emellanåt. Skivan hade nog mått bra av att sakna några av de korta mellanspelen. Å andra sidan, det går ju att progranmmera spelaren.

När Zinger i ”Galaxy” tar groovet från ”Last Night A DJ Saved My Life” och kör det genom dubmixern, kastar resultatet i en gryta och värmer till hundra grader elektrodubdisco då spelar invändningarna inte längre någon roll. Då har jag redan börjat dansa bort natten. Med ett pinsamt brett leende.

Och när jag äntligen får en naturlig fortsättning på ”Life Is a Traffic Jam” från filmen ”Gridlock'd” serverad i form av ”Saturday Morning Rush” (en historia om en jakt på den senaste tolvan från Skint och hur rika japanska DJ:s och skandinaviska turister kan hamna i vägen) då börjar jag förstå varför den här skivan har envisats med att inte lämna min CD-spelare sen jag fick albumet i min hand.

Vem kunde tro att inledningen av år 2002 skulle sammanfattas av musikal, disco och dub? Jag gillar ju inte ens musikaler. Egentligen.