Det börjar som en motsats till Minor Threats Out of Step, med tillsats av motorolja. ”Drunk, horny and drunk / Horny and drunk / Yes we were drunk”. En åsnespark. Donkeypunch. Det är ganska dumt, men va fan.

Sen kommer lite skön oljig rock som får mig att minnas en tid där den enda skivan jag spelade var en tolva med Mötley Crüe. På ena sidan var det Looks That Kill och på den andra två låtar från Too Fast for Love. Och bara känslan över hur hård jag tyckte Nikki Sixx var på det skivomslaget gör att jag gillar Peter Pan Speedrock också. Det känns ganska otroligt att de lyckas göra något bra av det. Det låter inte ohyggligt utdaterat, som min singel gör idag.

På fjärde spåret, Come on You, stökar de fram över lite svettig punkrockabilly. Senare på skivan spökar Motörhead och ibland tittar AC/DC fram. Det är inte nyskapande. Det är inte fantastiskt bra. Men jag sitter och flinar nästan hela skivan igenom. Det känns galet, men jag gör det.

De kortaste låtarna är bäst. Inte lika snabbt, hårt och bra som Zeke, men något däråt. Next Town är den enda låten som går bort helt, en riktigt lätt sak som jag inte förstår hur de ens övervägt att ta med på skivan. Men resten är habil rock. Jag kommer inte lyssna ofta, fast det känns som den kommer åka fram en varm sommarkväll med en pilsner i hand och omgivning av goda vänner. Då kan vi skråla ”Bad, bad year for Rock & Roll”, utan att bry oss om huruvida Peter Pan Speedrock för musikhistorien framåt eller ej.