Om jag någon gång skulle tvingas välja ut tre röster att stoppa ner i en trälåda och ta med mig till den öde ön, skulle valet faktiskt inte bli särskilt svårt. De första två rösterna tillhör Marvin Gaye och Tracey Thorn (Everything But The Girl). Den tredje skulle tillhöra Helen Folasade Adu, eller bara Sade.

Sade har sedan debuten Diamond Life 1984 bara släppt fem skivor. Alla har varit mer eller mindre fantastiska. De har hållit sig till den formel de skapade på debuten, utan att falla för trender, men de har samtidigt skalat av ljudbilden för varje album. Musiken har allt mer kommit att fokusera på en sak: Sades röst.

Sade har ofta beskyllts för att vara slätstrukna. Hissmusik. Cocktailjazz. Skvalradiomusik. Få kallar Sade för soul. Ännu färre för blues. Det är inte politiskt korrekt. Och visst, hon är inte en Aretha eller Mary. Men Sade är mer soul och blues än de flesta artister som hamnat i det facket. Blues genom sina avgrundssvarta texter om brustna hjärtan, soul genom att rösten förmedlar varje ord så det känns i magen. Då spelar det mindre roll vad musiken egentligen hör till för genre.

Efter senaste skivan Lovers Rock (som fortfarande är den bästa skiva som gjorts den här sidan 2000-talet) åkte Sade ut på turné i USA. Den här skivan är en inspelning från den turnén. Men det är ingen riktig live-skiva, eftersom det är en samling låtar inspelade vid två olika tillfällen. Men det är egentligen en bagatell i sammanhanget.

Efter det jag skrev inledningsvis är det förstås egentligen omöjligt för mig att ens låtsas som om jag har någon som helst objektivitet kvar. Det finns verkligen inte en dålig låt bland de tretton spåren. Några av dem är bland de starkaste och vackraste som någonsin gjorts. Men jag tänker i alla fall försöka.

I de flesta fall är låtarna trogna originalen. Den låt som stuvats om mest är Paradise som låter funkigare än någonsin. Somebody Already Broke My Heart (den vackraste låt som skrivits den här sidan 2000-talet) är mörkare och Slave Song har fått ännu mer tyngd i sin dub-bas.

Men även bland de övriga låtarna finns det några som lyft sig ett snäpp. Smooth Operator, Flow (med Leroy Osbourne) och No Ordinary Love är så bra att det är löjligt. The Sweetest Taboo ger mig rysningar och avslutande Is It a Crime är sannolikt det närmaste jag kommer en religiös upplevelse i år. Det som främst lyfter låtarna lite extra är faktiskt begränsningarna i Sades röst. Hon sjunger alltid på gränsen. Som om rösten vilken sekund som helst ska spricka precis som de hjärtan hon sjunger om. Magiskt.

Det här är en tia. Rakt av. Men ändå inte. cd:n innehåller bara 13 låtar, vilket är snålt när man vet att dvd:n innehåller 22. Dessutom hade jag hellre sett att skivan spelats in under en konsert, i ett svep. Nu tonas det upp och ner lite här och där i publikjublet, vilket är lite irriterande. Ännu mer irriterande är att de vid sammanställandet av cd:n verkar haft ett reglage märkt ”publikljudnånting” som ljudteknikern dragit upp och ner lite då och då, mest bara för att man ju ska ha publikljud i en live-upptagning. Dessutom dränker jublet musiken lite för mycket på sina ställen. Helt okej om man är där, men inte när jag sitter hemma och önskar att jag faktiskt var på plats.

Oavsett vilket är det här en skiva jag kommer att spela många gånger. Och varje gång kommer jag att önska samma sak.

Sade. Live. På Södra Teatern i Stockholm.