Att skriva gästrecensioner om något annat än de album som man absolut vill försöka pracka på sina bekanta i tid och otid och som man verkligen älskar verkar vara fullständigt ödslande av tid.

Därför är det ganska självklart att jag den här gången väljer Quicksands debutalbum från 93. Den CD som just nu brakar ur stereon är mitt tredje exemplar, nummer ett lånade jag ut till (eller snarare, tvingade jag på) min gode vän Anna Sofia Elisabeth och nummer två försvann i en separation några år senare. Fast jag hade kunnat köpa ännu fler om jag bara visste att andra blev frälsta.

Quicksand bildades i slutet av åttiotalet i det som återstod av New Yorks hardcore-scen. Sångaren Walter Schreifels hade till exempel varit med i stilbildande band som Gorilla Biscuits och de andra alla hade liknande bakgrund. Fast i Quicksand var ambitionen att ta HC:n vidare till en lite bredare publik. Efter en EP på lilla kultbolaget Revelation (med flera av låtarna från Slip) var det snart dags för storbolagsdebut.

Slip är ändå ingen radioanpassad skivbolagsprodukt, utan snarare det närmsta en musikalisk ångvält någonsin kan komma att få listpotential. Plattans anslag och ljudbild krossar allt motstånd redan i första låten Fazer och om man inte letar efter mer än lite luftgitarrstimulerande mangel har plattan ytterligare elva låtar, som alla har chugga-chugga gitarrer och flyghangartrummor så det räcker till ett tjugotal skivreleaser.

Men Quicksands Slip är så mycket mer, Walter skrev texter som fångade hela jävla mig när jag var 21 år gammal. Och om man anstränger sig att höra vad han sjunger – eller snarare vrålsjunger – så får man det vanliga paketet av ångest och utanförskap, fast här i en ovanligt lyckad poetisk paketering som dessutom passar ofattbart bra ihop med den massiva ljudväggen från musiken.

Låtar som Omission, Dine Alone, titelspåret och den enastående tunga Unfulfilled funkar bra var för sig som grymma rockstänkare, men det är i helheten som mästerverket Slip formas. Alla låtarna hänger ihop och när plattan tar slut känns det som om man lyssnat på en lång symfoni. Normalt hade det nog inte varit något positivt omdöme i min bok, men här känns det bara rätt – fråga mig inte varför.

Efter ytterligare ett bra album (Manic Compression) splittrades Quicksand 1996, men deras arv lever vidare i mängder av andra grupper. Dels i medlemmarnas nyare projekt (Handsome och Rival Schools är två grymma exempel) och dels i en hel posthardcorescen (kan vi hitta på ett annat namn än emo-core tack?) med band som Hundred Reasons, At The Drive-In och Jimmy Eat World.

Och hur Fireside låtit på sina första plattor utan Quicksand är omöjligt att gissa, eftersom de snodde nästan hela sin identitet från New York-kvartetten. Det störde i och för sig aldrig mig, jag ville bara att fler skulle upptäcka Quicksand.