Get on the floor! En uppmaning som många följde år 2000. Då fick Mystikal sitt stora genombrott med brottarhitsen Shake Ya Ass och Danger. Men även om det var då han gjorde sig ett namn i bredare kretsar var det långt ifrån hans första album. Let’s Get Ready var Mystikals fjärde album.

Jag blev aldrig helt övertygad av Let’s Get Ready när den kom. Så här i efterhand tror jag mest att det beror på att New Orleans-rapparens stil skiljer sig ganska mycket från de flesta andra rappare. Hans stötiga, bröliga stil ligger på många sätt närmare James Browns sätt att sjunga.

Men när Danger släpptes som singel började den växa till sig. Sakta men säkert. Sedan fick hela skivan en ny chans och jag började lyssna på ett annat sätt. Och upptäckte något som jag faktiskt missat i början: Mystikals rappande passar The Neptunes kaosartade rytmbyggen som handen i handsken.

På femte skivan, Tarantula, återförenas Mystikal återigen med producentteamet som lyfte honom till nya framgångshöjder, The Neptunes. Precis som förra gången är det en Neptunes-singel som är först ut, Bouncin’ Back (Bumpin’ Me Against The Wall). Och precis som förra gången fattade jag ingenting första gången jag hörde den.

Bouncin’ Back får Danger att framstå som en orgie i överproduktion. Ett malande blås och en envis rytm är allt som ger stöd åt Mystikals vansinnesrappande. Här och där kommer små explosioner av ett stenhårt trumbreak och ett funkigt jazzblås. Monotont som attan. Och helt lysande.

Inget spår är i närheten av energin hos Bouncin’ Back (man måste nästan gå tillbaka till Busta Rhymes Woo Hah!! (Got You All In Check) för det). Men Tarantula är riktigt bra. Och på de flesta sätt en bättre skiva än Let’s Get Ready.

Bland favoriterna finns Settle The Score, med gästande Juvenile, titelspåret (med Butch Cassidy), baktaktsdoftande Smoke One och Go ’Head med sin smittande basslinga och samma blås som i Bouncin’ Back. Förutom The Neptunes, står även bland andra The Medicine Men, Rockwilder, Juvenile och Scott Storch som producenter.

Men som hos de flesta hiphopskivor önskar man att det kunde sållats lite mer i låtlistan. Som det är blir det lite väl mycket av det goda. Och några av låtarna är lite väl anonyma.

Men det som jag faktiskt tycker är allra roligaste med hela Tarantula är att The Neptunes hittat tillbaka till storformen igen. Efter att ha kört fast i sitt producerande under 2001, när i princip allt låtit likadant, har de nu tagit ett rejält steg framåt. Det gillar jag.

2002 kan bli ett riktigt intressant hiphopår.