Artistisk innovation. Visionär produktion. Stort mod. Detta är några beståndsdelar som bildar stommen till den egensinniga brittiska sångerskan och låtskriverskan Kate Bush fjärde album The Dreaming, utgiven för precis 20 år sedan i år, 1982.

Efter fyra år i rampljuset hade Kate Bush tre mycket framgångsrika album i bagaget: The Kick Inside, Lionheart och Never for Ever. Efter debuten 1978 hade hon också hunnit med att turnera – och ledsna på det. 1982 hade hennes låtskrivande, studioarbete, dans och omfattade videoproduktion blivit primära uttrycksmedel.

The Dreaming är en lekfull och surrealistisk musikresa, med låtar som molntussar av drömmar i ett halvslumrande tillstånd. Det var en given platta för alla oss som gärna stängde världen ute med ett par tättslutande hörlurar för att närmare utforska musikens magi.

På The Dreaming fungerar Kates röst som ett instrument: klockrent, förvrängt, viskande, sprucket. Hennes pianospel är avskalat men effektivt. Trumset utan cymbaler eller hi-hat mullrar. En bandlös bas glider obehindrat mellan stilar och skalor. Röster, ljudeffekter, telefonsvararmeddelanden och udda instrument som didgeridoo och bouzouki kompletterar ljudbilden och gör arrangemangen än mer omväxlande och fascinerande.

The Dreaming är en dynamisk helhet, en platta att lyssna på från början till slut. Låtar som Sat in Your Lap, Suspended in Gaffa, The Dreaming, Night of the Swallow och All the Love är rekommenderade stationer att stanna till vid längs resans gång.

The Dreaming var ett riskfyllt karriärsteg för Kate Bush. Skivan var visserligen en kritikerfavorit och en konstnärlig fullträff, men också en kommersiell katastrof. Den stora publiken var inte mogen för hennes experimentlusta och de tidigare försäljningssiffrorna var som bortblåsta.

Ser man i backspegeln är ändå inte skillnaden så stor mellan materialet på The Dreaming och låtarna på hennes oerhört framgångsrika uppföljare Hounds of Love.

The Dreaming var det första album Kate Bush producerade helt själv. Hennes metod för låtskriveri förändrades också radikalt inför inspelningen, från mer traditionellt till helt okonventionellt.

Dessutom hade hon investerat i en egen Fairlight, en för den tiden oerhört avancerad och kostbar samplingssynt med mjukvara som i dag återfinns i vanliga hårddiskinspelningsprogram. Med sin nya musikmaskin kunde Kate Bush orkestrera sina samplingar och skapa de ljudmiljöer och arrangemang hon hörde i sitt huvud.

När jag återvänder till The Dreaming så här 20 år efteråt slås jag av fantasirikedomen och tidslösheten, av hur unik denna multibegåvade artist var och är. Och hur fantastiskt bra plattan fortfarande är.

Nu är The Dreaming ingen introduktionsplatta till Kate Bush men väl en fortsättningskurs jag varmt rekommenderar när låtar som Wuthering Heights, Babooshka och Running Up That Hill fått fäste.