Peter Nordahl är pianist och kompositör som tidigare bland annat har nått framgång tillsammans med Lisa Ekdahl på jazzplattan Back to Earth. Den här skivan innehåller till största delen Peters egna låtar och man förstår att man kan förvänta lite allt möjligt redan när man hör öppningslåten Soho Night. Den har tydliga drag av Ravels Bolero och dessutom en didgeridoo lite avspänt placerad i det koola kompet.

Det låter inte så effektsökande som man kan tro, utan mest mysigt och stämningsskapande. Sista låten avslutas också med samma Bolero-stuk och didgeridoo som i början, så cirkeln sluts bokstavligen om man sätter skivan på repeat. Och det är möjligen dess svaghet; att den funkar lite för bra som bakgrundsmusik. Med några glädjande och utstickande undantag.

För även om det dyker upp många influenser under skivans gång, är blandningen ganska mild. Tankarna går stundtals till en hotellbar med en idog, men inte alltför uppseendeväckande trivselpianist. Ibland svänger det till ordentligt, som i Plaintive Rumba och Sketches of Cuba; latinomjuka och blodvarma latinoinfluenser som passar väldigt bra ihop med Peter Nordahls distinkta och okomplicerade spelstil.

Jag skulle vilja ägna några rader åt vad jag tycker att Peter Nordahls musik inte är, även om negationer egentligen är till ondo för att beskriva saker. Den är inte hyperpretentiös som så mycket annan jazzmusik från Sverige. Den är inte överproducerad. Den är inte nyskapande och crossover så jag blir trött i öronen och börjar hata house. Den är inte minimalistisk och svävande så jag somnar.

Nej, den är i själva verket ganska enkel, retro (det bär mig emot att använda termen, då jag hör till dem som tycker att ”retro” borde vara dagens norm), tillbakalutad, välspelad och, i de flesta låtarna, melodistark. Jag går faktiskt omkring och sjunger på flera av låtarna trots att de är instrumentala. Nynnar alltså.

Den känns väldigt svensk också. Ibland ser jag bilder av svenska barnprogram från 70-talet (Jojje Wadenius musik till Kalles klätterträd, typ), ibland kommer en förnimmelse av Gunnar Svenssons musik till någon av Svenska Ords produktioner. Och emellanåt känns Jan Johanssons ande nära.

Favoriter på skivan är, förutom de tidigare nämnda latinolåtarna; At the Movies (som är soundtrack till en söt kortfilm av och med Peter Nordahl) och Soho Night. Som bonus finns en trevligt arrangerad version av Burt Bacharachs This Guy Loves You med.

Blåsarrangemangen är mäktiga och snygga utan att vara överjobbade. Och blåsarna är lysande. (Tvärflöjt kan verkligen vara ett råsvängigt instrument!) Alla musikanterna på skivan är förresten mycket bra. Jag har egentligen ingenting att klaga på. Förutom det faktum att jag inte har tillräckligt mycket att jubla över.