Dansmusik är för det mesta en färskvara med ett bäst före-datum som får ett mjölkpaket att framstå som rena lagervaran. Musik som är tänkt att fungera på ett klubbgolv måste kännas fräsch, soundet ska skapa en medryckande känsla, ett tidsenligt groove.

Det finns dock undantag även inom dansmusiken, tidlösa produktioner som alltid kommer att fungera även inför en kräsen danspublik.

1996 slog Faithless igenom med albumet Reverence, mycket tack vare singeln Insomnia. Första gången jag hörde den var i min bilradio på väg till en deejayspelning i Sälen. Jag vill minnas att jag blev så upphetsad att jag fick köra in till vägkanten och lyssna färdigt för att inte bli en allt för stor trafikfara. Självklart var det också ganska frustrerande att inte ha ett exemplar av låten i min skivback senare under kvällen.

Engelska Faithless bildades året innan av Rollo och Sister Bliz. Rollo hade sedan tidigare gjort sig ett namn som producent och remixare för bland andra Felix, Kristine W och Pet Shop Boys. Sister Bliz var och är i sin tur en av Englands största housedeejays. Snart anslöt också Jamie Cato och Maxi Jazz, och med singelspåret Insomnia skapade Faithless ett nytt ”Timpani-sound” som många skulle komma att ta efter. Men varken Sash eller Porn Kings som mer eller mindre plagierade soundet lyckades med det som Fatihless gjorde, att 6 år senare låta fräscht på ett dansgolv.

På Reverence hittar man också mästerverken Salva Mea och titelspåret Reverence. Kanske inte lika mycket dans som Insomnia men absolut fullvärdiga ett dansalbum. Kanske är det också därför jag har ett exemplar i bokhyllan, ett i bilen samt ett på jobbet.

Att Faithless med sina 3 efterföljande album blivit en av världens mest respekterade dansakter kanske därför inte är så konstigt. Med singlar som God Is a Deejay och We Come One så vill jag nog räkna Faithless till en av världens främsta dansakter.