Tidigt 2000 släppte Efrim, Thierry och Sophie från godspeed you black emperor! skivan He Has Left Us Alone But Shafts of Light Sometimes Grace the Corners of Our Rooms. Bandet kallade de A Silver Mt. Zion. Sent 2001 kom uppföljaren Born into Trouble as the Sparks Fly Upward. Bandet hade fått fler medlemmar och har bytt namn till The Silver Mt. Zion Memorial Orchestra & Tra-La-La Band.

Det är kul att tycka om folket i, och kring, gybe!.

The Silver Mt. Zion … bjuder på en något mer avskalad ljudbild än gybe!. Det är färre instrument och enklare låtar. Den storslagna och rymdiga orkesterkänslan finns inte här. Bandet låter både mer bräckligt melankoliskt och mer aggressivt än sitt moderband. De har lyckats göra en skiva som tagit musiken närmare lyssnaren.

Tyvärr är Born into Trouble … inte riktigt så bra som jag skulle önska. Jag vet inte vad som saknas, men något gör att jag vill ha mer eller något annat. Förutom när konstellationen har vågat sig på sång. Då blir det plötsligt en helt annan grej.

Kanske är jag onödigt hård. Mina förväntningar på den här skivan var stora, det är sant. Men den förra skivan med bandet plus det mesta andra jag har hört av syskonbanden, Fly Pan Am, gybe! Set Fire to Flames med flera, får en lätt att förvänta sig stordåd. Kanske är även den här skivan ett sådant. Det kommer att visa sig när den sjunkit in ordentligt.

En av skivans bästa låtar är den hetsiga och taktfasta Take These Hands and Throw Them in the River med paranoid och ångestanstruken sång med skönt eko. Avslutande The Triumph of Tired Eyes är skivans tredje sånglåt. Också den en av skivans bästa låtar. En lugnare sak som påminner lite om Low.

Manifesterandet av kollektivets hemmasnickrade ideologi som alltid är lika luddig som konkret har i och med sången resulterat i textrader som Cop Cars on Every Corner, Come on Friends, to the Barricades Again och Musicians are Cowards. Kul tycker jag. Särskilt när de har använt sig av sången så pass sparsmakat som de gjort.