Jill Scotts andra skiva är två skivor. Inte en dubbel i egentlig mening, utan två helt olika skivor som egentligen borde förtjäna två olika recensioner.

Skiva nummer ett (826) är live, inspelad under förra sommaren och till största delen från konserten den 26:e augusti (därav 8-26) i Washington DC. Låtarna är från hennes debutalbum Who is Jill Scott?: Words and Sounds vol. 1 och svänget, publikontakten och soulen får mig att gråta av hänförelse. Jill Scott fullständigt briljerar tillsammans med sitt band Fatback Taffy. Underbart.

Det enda jag är ledsen över är att inte själv ha fått vara med. Många ljudlösa saker på scenen får publiken att vråla och jubla, medan jag sitter här och undrar vad som händer. Det är dock ingen tvekan om att den här skivan är en av de mest svängiga nyproducerade jag hört under 2001. Tyvärr är den diskad i omröstningen om förra årets skiva, eftersom redaktionen enats om att liveskivor automatiskt stryks (grr.).

Att höra en inspelad konsert med bra publikrespons och grymt sväng kan vara nog så bra, tycker jag. Men allra bäst är det när, som på den här plattan, massor av nya vägar trampats upp och hela arrangemangskogar har odlats i anpassningen till scenen och den fysiska publiken. Fantastiska låtar som Do You Remember, Getting in the Way, Love Rain och It's Love är precis lika bra som på studioskivan, men har blivit längre, fetare och bättre. Ja, mer levande helt enkelt.

Jill Scott har en extremt vacker och kraftfull röst som hon gör allt med. Visksjunger ljuva kärleksord och spottar fram scatsong-haranger med samma trovärdighet och groove. Hela tiden avklätt och rättframt. Mysig och varm stämsång kan i nästa ögonblick förbytas mot stenhårt dissande av någon journalists larviga frågor. Men Jill Scott har för den skull inte någon påtvingad machoattityd som så många av de kvinnliga hiphop/soul/r'n'b-artisterna väljer för att inte bli betraktade som bimbos. (Kanske kontroversiellt, diskutera gärna detta med mig.) Hon är bara extramjuk, extratuff och extravanlig. Förutom att hon har en ovanligt stor begåvning och är ovanligt modig och insiktsfull alltså.

Jill Scott är tillräckligt stark för att kunna visa sig svag. När hon läser Thickness, en dikt om att vara mullig tjej som killarna inte är intresserad av annat än sexuellt, känns det läskigt självupplevt. Men eftersom hon har sån pondus och humor, så det blir inte pinsamt nära. Intimt och självutlämnande, men inte jobbigt. Bara rakt på sak för att få en att tänka – hårt.

Det är det som är så fantastiskt med den här artisten. Hon kan sjunga bättre och själfullare än de flesta, musiken svänger så man storknar, men det är texterna som är själva kärnan av hennes verk. Hon är en musikalisk poet.

Den andra skivan (+) innehåller nytt material: åtta låtar och en dikt samt två mixar som bonusspår. Men det är här det svåra med recensionen kommer. Efter en liveskiva som fullständigt glänser av charm och liv är det svårt att ta till sig de mer stillsamma spåren på studioskivan. Och eftersom den faktiskt är en bonusskiva vet jag inte riktigt om avsikten är att ”ge ut en ny helgjuten skiva” som den förra var, eller om låtarna var för bra för att ligga i arkivet längre. Så känns det nämligen.

De nya låtarna är lite mer svävande och repetitiva. Det är en ganska spretig, om än tillbakalutad samling sånger. Inte lika många sjunga-med-refränger och gladproduktion av Jazzy Jeff som på Who Is …, men ändå samma höga klass och kvalitet.Common är med och gästar på High Post Brotha, Gotta Get Up sätter sig benhårt efter några lyssningar och den trevliga Gimme med nervig handklapp och söt funkbasslinga är en liten favorit.

Och det kanske kommer fler favoriter, Jill Scotts musik har förmågan att växa med tiden.