Jag mötte döden i Arvika. En halvkulen regnig och solig dag under en festival. På eftermiddagen gick jag in i ett tält tillsammans med kanske ett tiotal andra frusna, bakfulla och trötta själar. Då går fem döda bröder från Schweiz upp på scenen och inleder en livgivande dödsmässa som någon timme senare intresserat ett par hundra personer till. Döden förde oss samman och gjorde oss lyckliga en eftermiddag i Arvika.

Döden i denna form består av Dead Brothers. En orkester som maniskt framför en blandning av rock, cajun, country, klezmer, zigenar- och varietémusik, gärna iförda malätna, kritstrecksrandiga kostymer och hatt.

Konserten i Arvika genomfördes med trummor, bastuba, banjo, gitarr, dragspel, megafon och en sceninlevelse som jag inte upplevt tidigare. Det började som sagt trevande inför ett i stort sett tomt tält, men avslutades i triumf med bandet på gräset spelandes utan mickar mitt bland en nu betydligt större publik som inte ville släppa iväg artisterna.

Det var där och då jag lyckades lägga mina vantar på denna skiva. Den såldes av en följeslagare till bandet för ynka 100 kronor. Skivorna sålde givetvis slut och ett antal musikälskare fick med sig en skiva förutom den fantastiska konserten.

Skivan består av 15 låtar. Hur det låter har jag redan beskrivit. En musikalisk häxblandning. Det känns lika naturligt med prärie-gitarren i Besame Mucho som begravningsblåset i I've Always Known. Musiken bygger på känslor från anrika traditioner och kulturer och Dead Brothers förvaltar arvet på ett mycket värdigt sätt. Både i de egna låtarna och i den fantastiska versionen av Hank Williams Ramblin' Man.

Men Dead Brothers blir inte lika bra på skiva. Dels för att produktionen låter ganska mycket lågbudget, men mest för att jag saknar gesterna, kroppsspråket och det bombastiska framförandet. Jag vill se Dead Alain stå och svaja på scenkanten med megafonen i högsta hugg. Jag vill se Dead Jean-Phillipes vildsinta blick bakom den gråa skäggstubben när han levererar omedelbara banjo-ackord.

Det är på scen Dead Brothers är en fulländad upplevelse. Skivan är mycket bra, men är ändå ljusår ifrån det där jag upplevde när döden visade upp sin bästa sida på en svensk festival.

Döden är bäst levande. Ni som var med vet vad jag menar.