Hiphopen har mist många stjärnor under våldsamma omständigheter ända sedan Boogie Down Productions Scott La Rock blev mördad 1987. Men av alla som fallit är det ingen jag saknar mer än en viss Tupac Shakur. Oavsett om han, som medlem i Digital Underground var med i Dan Aykroyd-komedier, öst-/västkustbattlade, snuskrappade eller lekte Mad Max med Dr. Dre så gjorde han det med en löjlig självklarhet. Han nådde samma popstjärnestatus som LL Cool J och lyckades ändå behålla respekten bland de riktiga huvudena.

Många har blivit dubbade nästa stora 2Pac-grej, men ingen har egentligen varit i närheten.

Jag var faktiskt inte helt övertygad av Ja Rules debut Rule 3:36. Det var något som saknades. Jag vet inte vad. Jag lyssnade inte på skivan alltför många gånger innan den förpassades till hyllan. Den har tittat fram då och då, jag har nickat mig igenom den och konstaterat att: jorå, visst är det bitvis riktigt bra. Men fortfarande har något fattats.

Sedan dess har Ja Rule kämpat sig till titeln hardest working man in hiphop. Eller i alla fall en av dem. Visst, The Neptunes jobbar häcken av sig, men blir inte direkt roligare för att man hör dem på i stort sett varenda hiphop- eller soulskiva som släpps från USA idag. Men så kom mörkret och hösten och helt plötsligt trillade två solstrålar nedbrända på silverfärgad plast ner i skivfloden: Living It Up och I’m Real (Murder Remix). Helt plötsligt var det solskensparty i lägenheten. Helt plötsligt började jag se fram emot Ja Rules nya skiva.

Det som imponerar mest med Pain Is Love är hur varierad skivan är, trots att det är parhästen Irv Gotti som producerat nästan allt. Och med vilken lätthet Ja Rule hoppar mellan jeepgung och stenhård gatuhiphop utan att missa ett beat. Ungefär som, just det, 2Pac.

Skivan inleds med ljud från en brottsplats, en bön och några rader från Sades King of Sorrow. Kyrkklockor, åska och ödsligt regn. Dial M For Murder är precis en sådan järnnäve som man tror. Direkt därefter hoppar Ja Rule in i jeepen och kryssar fram till Livin’ It Up. Lost Little Girl är socialrealism, medan Always On Time är solskensgulligt pojke-möter-flicka. För att inte tala om det hysteriskt roliga mellanspelet Leo där vi får möta den jamaicanske telefonspåmannen som tar 50 dollar i minuten.

De två stora ögonblicken på skivan visar också bredden hos Pain Is Love. I So Much Pain plockar Ja Rule upp 2Pacs Pain och gör en postum duett med 2Pac. Frasen ”they’ll never take me alive” hamnar i centrum, vilket ger låten ett än mer kusligt skimmer än i orginalversionen.

Det andra stora ögonblicket har också en gäst: Jennifer Lopez. Säga vad man vill, men Jennifer Lopez är inte direkt en busslast kreddpoäng för en rappare som vill skaffa sig respekt. Men det struntar Ja Rule fullständigt i och dansar glatt med i remixen av Jennifers I’m Real med beatet från Mary Jane Girls fantastiska All Night Long. Hela världen dansar och ler.

Jag har lyssnat på Pain Is Love och verkligen försökt hitta skönhetsfel. Hitta sprickorna i fasaden. Men det närmaste jag kommit är att X, med gästande från Missy Elliott och Tweet inte riktigt är lika helgjuten som resten av skivan. Men det är mest gnäll för gnällandets skull. Det här är en förbannat bra skiva. Punkt. Ja Rule är mogen att ta steget upp bland de riktigt stora i hiphopvärlden och bli nästa superstjärna.

Prins 2Pac är här.